floden, hvars vågor till allt större och större böjd omspolade deras lemmar. Redan hade de sjunkit ända till bröstet uti vattnet och dock koapt tillryggalagt balfva vägen i flodbädden. — Träng er åt höger! skrek Westmaier, ty den sidan höjde sig långsamt, och vagnen lopp fara att välta ikull. Hästarne syntes icke hafva kraft att motstå de påträvgande vågorna, utan skola bortryckas af dem, I detta förtviflade ögonblick förlorade Westmaier ej fattningen, utan höll tyglarne spända och piskade under upwuntrande skri på djuren samt bragte det darhän att de med nägra haftiga ansatser drogo vagnen från det tarliga stället. En miuut sednare befunno de sig på torr mark. Knapt hade de hunnit 100 steg från Elben, då de sågo en kavalleripatrull af fem man komma ridande emot dem. När Westmaler likväl läåtsade om ingenting utan fortsatte färden, ropade husarerna: halt! och tvungo dem att stanna. -Hvem är i vagnen? frågade patrullens anförare. — Min husbonde, svarade Westmaier i Böhmisk bonddialekt. — Hvem är din husbonde då? frågades å byo. Westmaier reste sig åter från bocken och svarade: — kejserlige ryske legationssekreteraren, baron von Jamvitsch. — Hvarthän ämnar ban resa? — Till hans majestät, konungen af Preussen. Welsdorf. Husarkorporalen red till högra vagnsfönstret och tittade in; men när han fick se den fine berre, som ärnade sig till hans monark, hälsade han vördnadsfullt och lät dem fortsätta resan, hvilket de äfven genast gjorde. De reste vidare, utan att råka ut för något nämnvärdt afventyr innan de hunno tiil Gradnitz. Här bäjdades de af en utstäld vakt, och en officer utkom ur ett hus och fordrade Lachners pass. Han aflemnade det ätven med begaran att måtte blifva uppehällen, så kort tid som möjligt ty hans resa brädskade. — Herr legationssekreterare, svarade preussaren artigt, vi skall visst ej blifva uppehållen längre tid, an som behöfves till att vissera passet, hvartill jag ej är berättigad. Min öfverste mäste påteckna det, auvars blir ni uppehallen af hvarje mötande detachement. Lachner måste nöja sig med detta svar. Han slapp äfven att vänta länge, ty snart anlände örversten. När denne framkom till vagnen, nämade den resande sitt antagna namn, och! titel och bad ånyo att ej onödigtvis blifva uppehällen. — Jag vet det, svarade denne och skref genast pa det af den andre officeren honom lemnade passet, utan att kasta en blick däri. Lachner tackade med några höfliga ord. — Jag väntade er redan i gar, sade öfversten, och funderade just öfver, hvad som kupvat hindra er från att inträffa här i rättan tid. — Jag tänkte komma redan i går; men jag erhöll fran turst Galitzin vigtiga meddelanden som förmådde mig att stanna en vatt uti Österrikiska lägret. — Baron Riedesel skickar er genom mig en vänlig hälsning — Jag tackar er på det förbindligaste, herr öfverste, Huru mär baronen? i — Han lefver muntert som en fransman. För nagra dagar sedan dödade han här i lauret en favgen Österikisk officer, majoren 2refve Chotek, som yttrade sig forklentgt om osss preussare. Detta har ännu mera forokat den gunst, hvari han står hos konungen. — Jag är mycket glad däröfver, svarade Lachner med återhallen vrede. — Han skall blifva förtjust öfver att få mottaga herr legationssekreteraren. — Jag ej mindre: — Mjuka tjenare. — Lycklig resa! I Öfversten drog sig tillbaka från vagnen. Wesenaier fattade tyglarne, och hästarue lupo äter! — — — — —