Sundsvalls tidning – 24 november 1874, sida 2

Kejsarinnans sirenadierer. Historisk roman Theodor Scheibe. Ösversättning för Sundsvalls Tidniug N. K. (Forts. från bilagan B) Binder undertryckte en tår, Hauswald suckade, Westmaier utbröt i högljudd gråt, och Aldrigfull svor öfver Riedesel och sade: Hvarföre voro vi nog dumma att tillåta duellen! Vi hade bort slå ihjel honom som en skabbig hund ! — Nu fort i vagnen befalde Lachner. På detta stället kunna vi ej stanna, ty när Riedesels sekundant anträffar preussiska soldater, skall han genast anbesalla edert häktande. Han sökte lyfta sig från marken, men var för svag dertill. När hans kamrater sågo detta, togo de och buro honom till vagnen. Aldrigfull och Binder togo plats midt emot honom, och Westmaier vände och dref på hästarne, för att så snart som måjligt komma till en vederkvickande källa Då Binder varseblef att blodet i trots af förbiadningen fortfarande trängde ut ur såret, satte han sig vid hans sida, omfamnade honom och höll handen för såret. Han kunde ej längre tillbakahålla sina tårar, utan de nedströmmade fritt öfver hans kinder. — Gråt ej som ett barn, sade Lachner. Om jag verkligen fått en dödsstöt, hvilket är ganska osäkert, icke är väl det så förskräckligt! Döden, kära broder, förföljer äfven edra steg med en likhungrig hyenas glupskhet, och om I undkommen, kunnen I prisa lyckan. Westmaier såg en preussisk husar med en flaska vid sin sida komma dem till mötes och höll derföre och frågade honom, om han hade bränvin. År aldrig utan, svarade preussaren