ty det är ett fosterländskt företag, som synes skola blifva af stort inflytande på fälttagets öde. Jag skulle hafva gifvit generalen samma svar som Westmaier. D Reöstpluraliteten har afgjort saken, sade Lachner. Må vi då i Guds namn våga företaget. Ert öde blifve äfven mitt. Redan grydde morgonen, och de grenadierer, som skulle utföra vågstycket befunno sig ännu i lägret. Dröjsmålet hvde sin grund i nödvändigheten af en ändamålsenlig utrustoing till tåget, hvilken oaktadt, den största skyndsamhet dock erfordrade en större tid. Lachner angaf idben, på hvad sätt man skulle gå till väga, och den elektriserade hans kamrater, ty de kunde trots allt funderande ej råka på något infall, hvaraf de lofvade sig fråmgång. — Bröder, sade han, det antagligaste af alla era förslager är Westmaiers, att vi skola förkläda oss till preussiska ryttare och försöka att på aoabba hästar tränga genom förpostkedjan. Om detta förslag skulle komma till utförande, kunna dock hvarken Binder eller Aldrigfull deltaga däri, ty ingendera har någonsin suttit till häst, och ridningen måste man likaväl lära sig som simmandet. Vi andra kunna ej beller skryta af någon särdeles ryttarevana och känna dessutom alls icke de hästars egenskaper, som man kunde komma att gitva oss, Ingen af oss har dessutom lärt att fäkta eller skjuta till häst. Dessa äro omständigheter, som betydligt minska utsigten till framgang. — Horen nu, bröder, mitt förslag. Baron Jamvitschs hästar och vagn fiunas kvar. Jag eller någon af er spelar hans roll. De andra förvandla