Sundsvalls tidning – 17 november 1874, sida 3

att wår tid och ort för närwarande ej har något särdeles wigtigt att orda om.? Dock, om man nas gelfar litet, fan äjwen här bli stoff till några rader i tidningarne. Wid de i förra månaden pågående höftetingen more inom nästan alla tingslag mer och mindre Ofog-rättegångar anhänggigjorda dels af en del träwarubolag — mest Sk—wik — emot bönderna, dels af de senare emot de förra. Det har här uppe börjat blifwa en besynnerlig ordning i denna oordning nämligen däruti, att bolagens stogskontrakter må wara strifna huru som helst, om de fått sig uplåten hela eller all bondens stog, eller blott en del däraf, så påstå deras både här upwuxna eller från Sundswall hitsånda juridiska ombud, att de i hwad fall som helst ega alt; kan ej kontraktet — med nägot juridistt knep — tolkas få, få söka de skaffa fig andra witnen än föpewitnena, fom ffola intyga att meningen war ans norlunda än kontrakterna förmäla. Det är ju hyggligt och ädelt handladt? Bönderna, fast de för 10, 20 a 30 år sedan warit dumma nog att nära nog stänka bort sin skog till för det mesta tyslar, engelsmän oc norrmån, skola nu för det omaket tuktas af sina tillskapade millionärer. De wigtigaste oc mesta af sådana rättegångar torde hit tills hafwa förekommit inom Re funds och Bergs tingslagar. Wid ett af sistlidna min: tertingen inom norra domsagan, där sa bestaffade mål förekom i mängd, war en bonde som ytrade: att nu blir det inte godt wara i tingssala emedan där är både drakar, hajar och tingsknallar. Den förut omnämnda rättegången mot fyrkoherden T—n, fom återigen war föremål för handläggning wid Owikens häradsrätt, fan man hop: pas slola få ett slut och kyrkoherden få fin för: tjer ta lön. Han swarade genom ombud, hwars swaromål war ganska ytligt och klent och just icke i sak, fmwarför domaren behagade gifwa ombudet ätslilliga tillrättawisningar. Allmänna åklagaren i detta mål, kronofogden Forssell, fom sawäl i afseende å stötandet af tin tjanst, iom eljest, wunnit folkets aktning och förtroende, gör sina paståenden afwen där lugnt och wärdigt. —1—