Arbetareföreningarne. För några år sedan rådde en betyglig lifaktighet inom flertalet af rikets arbetareföreningar, men i samma mån tidernas godhet ökats hafwa, fora: ligt att omtala, på mera än ett ftälle yppat fig en beklaganswärd likgiltighet just hos dem, hwilkas bästa dessa föreningar afsett. Senast komma från och om Upsala arbetareförening sorgliga nyheter. Det hoppgifwande lif hon hit tills wisat lärer mera warit framkalladt af styrelsens och nitälskande pers soners ansträngningar än lefwande håg hos arbetarne. Styrelsen har nu wid ett i förra weckan hållit sammantrade beslutit att med detta år afgå, ehuru, enligt stadgarna, blott halfwa antalet af styrelsens ledamöter war i tur att utträda. Skär len till detta styrelsens beslut woro tvänne, nämligen dels det missnöje styrelsen kände öfwer det ringa intresse, hwarmed föreningen omfattades, dels den missbelåtenhet, fom, enligt hwad styrelsen erfarit, af en och annan föreningsledamot uttalats mot styrelsen. Säsom ett bewis på bristande intresse för föreningens angelägenheter anfördes, att en stor del af föreningens ledamöter försumma att inbetala fina ärsafgifter, hwaraf följden har blijwit, att styrelsen saknar tillg ng att bestrida de löpande utgifterna och för närwarande stode i sluld til kassaförwaltaren med omkring 150 fr. och dessutom för ett inköpt piano med 200 kronor. Upf.eRa, fom berättar detta, anställer däröfwer följande riktiga och sanna betraktelser: Detta förs hållande är beklagligt. Det ar sorgligt att finna, det de egentliga ledamöterna, eller de, fom borde fänna fig manade att som egentliga ledamöter inträda och werka i föreningen, ännu ej fått ögonen öppna för föreningens betydelje och syftemal, ännu ide fått tycke od) lust för samlifwet och jams werksamheten inom henne. Orsaken är lätt att finna. Den fan betecknas med ett enda hemskt ord: kroglifwet, hwilket ord dock här ide far tas endast i sin strängaste betydelse, utan i en mera widsträckt bemärkelse. De förädlande nöjen före: ningen erbjuder sina ledamöter på desses lediga stunder, sasom läsning af böcker och tidningar, samtal och diskussioner, musik, sång och wanliga sallskapsnöjen, samt nu senast populära föredrag hwarannan söndagsafton, åro icke tillfredsställande för det stora flertalet af stadens arbetare. Dessa nöjen äro nämligen ide nog rafflande ; de äro för fina och för mycket ftädade, samt hafwa tillika den olyckan att göra anspråk på något högre än blott förlustelse och de fintliga begärens råa tills fredsftällande. Hwad föreningen erbjuder har man ide tid med och det kostar mer än det är märdt. Men man har tid med att sus och dus, på superi och råa nöjen förnöta söndagen oc ofta måndagen, få att man en och annan dag dåröfwer är oduglig till arbete; man har råd att låta den ena penningen efter den andra förswinna på frog: dislen eller i bränwinshandeln, därwid icke berät: nande, att man under en enda söndag, måndag eller annan dag på sådan, kropp och sjal förderfwande uselhet dels omedelbart och dels medelbart förstör mer än en hel kvartalsafgift til arbetares föreningen. Och dock war det ett wäsendtligt moment i denna förenings ändamål att hos ar: betaren wäcka och befordra lust för ädlade, up: friskande nöjen oc) dymedelst betaga honom fmaken för de raa och fördärfliga!