— Men nog slogs jag den natten på Blterlång: gatan. — Begagnade du ej en Enif wid slagsmälet? — Nej, jag hade ingen knif. Ordförande framwisade nu den knif, fom af fjör mannen Andersson lemnats till polisen, och sade: — Länk på att denna knif träffat Tibbelins järta; och du har gifwit honom stygnet. Lätta itt samwete och neka ej längre. — Jag lånte knifwen af sjömannen Andersson, swarade den tilltalade. — Tänk på, att du warit sluld ej blott till en, utan till twå personers död, fortsatte ordföranden. Du wet kansle ej, att Tibbelins far dött, troligt: wis af sorg öfwer sin son. Neka nu ej längre, utan erkänn. Det tycktes föregå en rörelse i den tilltalades inre. En stund därefter fade han med fin mans liga lugna och likgiltiga stämma: — Jag har dödat Tibbelin! — Erkänner du? — Ja! — Kände du Tibbelin förut? — Nej! Sdwarför lånade du knifwen of sjömannen Andersson? — De bräkade på wärdshuset, och jag tänkte att jag slulle bli öfwerfallen, när jag fom ut. — Huru fom du i träta med Tibbelin och hans kamrater? — När jag gid förbi dem, så tyckte jag att de strattade åt mig, oh att en af dem fade: Se, hur den bonden glor. — Nå, widare? — Jag bade redan gått förbi; men få wände jag mig om och frågade, hwad de ffrattade åt oh slog till en af dem. Tibbelin fom då för att flå till mig, men jag afwärjde slaget od) gaf honom ett slag i stället. Ånyo anföll Tibbelin mig och gaf mig en knuff för nösan. På samma gång kommo alla fyra omkring mig. Någon sparkade mig Då tog jag upp knifwen oh swängde omring. — War det din assigt att döda Tibbelin? — Nej; jag mättade åt armen; men Tibbelin hände fig i detsamma, få att det träffade i brötet. — Stötte du knifwen i bröstet med full kraft? — Sa! — Stötte du ej efter Tibbelins kamrat, Ljung: berg, med knifwen? — Möjlligtwis. Jaa utdelade twå hugg, hwaraf det ena träffade Tibbelin. — Säg du Tibbelin falla på gatan? — Nej; jag sprang genast därifrån. — Swarthän? — Hem, där jag bodde — n:r 29 Öfterlång: gatan. — Swaraf kom blodet i twättwattnet, fom fär derslan omwittnat? — Jag aftwättade säret, som jag fätt på näsan af Tibbelins slag. — Swaraf kom blodet på näsduken, fom åter fanns i dina kläder? . — Jag bade ffurit mig på knifwen — när, wet lag ej. 3 dåg du dagen därefter, om knifwen war blo: ig? — Nej, han war ej blodig. Protokollet öfwer undersökningen af Tibbelins lif uplästes härefter, hwaraf man fann, att fnif: wen genomträngt huden, tredje refbenet och hjärt: kammaren. Den närmaste dödsorsaken hade war rit inre förblödning i hjärtsäcken. (D. N.) Mord. I måndags i förra weckan mellan tl. 2 och 3 e. m. upsöktes den på Östra förstadsgatan i Malmö patrullerande poliskoustapeln af en å n:r 33 inom nämda förstad boende plankmålare wid namn I. Persson, fom angaf sig själf för att ha dödat med honom sammanboende Karna Jönsson. Wid anställd undersökning fanns äfwen vinnan liggande död i sängen i parets bostad. Å likets hals funnos blåa märken, som antydde att döden warit en följd af strypning. Persson upgaf att han, fom något berusad hemkommit för att äta middag, därunder blifwit med gräl oh otidigheter retad af Karna, fom skall ha warit mycket trätgirig och ondsint; slutligen stall hon ha tilldelat honom en örfil, hwilken i mannens rusiga tillstånd gjorde honom alldeles ursinnig af wrede. Han rusade upp, grep henne om halsen med begge händer och höll henne i denna ställning ända till dess hon förlorade medwetandet, då han kastade kroppen baklänges ut i förstugan. En stund efteråt uplyfte P. liket och inbar det i rummet. Knifwen, som P. begagnat wid måltiden, hade han behallit i handen, men om han anwändt den mot kvinnan wisste han ide. Så snart dråpet war begånget hade han bittert ångrat fin gärning och skyndat att angifwa sig ssälf. Om det förhållande, hwari Persson och Karna stätt till hwarandra, har uplysts att de bott tils samman i Malmö i 5 år; mid tiden för deras sammanflyttning hade de uttagit lysning, fom äfwen 3 gånger afkunnats, men nägon wigsel hade aldrig .