Sundsvalls tidning – 7 november 1874, sida 2

ten; men vin blir det dock icke. Utan att gifva sig till känna, lät han de fyra grenadiererna gå förbi sig och efterhärmade vaktelns slag. När Hauswald hörde denna egendomliga pipning, medelst hvilken de järnfasta kamraterna brukade gifva signaler åt hvarandra, skiljde han sig från de öfriga och nalkades honom, Natten hade blifvit korpsvart; mörka moln betäckte stjernorna och beröfvade jorden hvarje stråle af himneleus belysning. Den härskande vä men och vindstillan samt de från olika båll emellanåt upflammande blixtarne, hvilka ej efterföljdes af några åskknallar, läto Westmaier förmoda, att ett häftigt oväder var i annalkando och inom kort skulle bryta löst. Korporalen nämde den sig honom närmande grenadierens nawn och igenkändes af denne. — Vi hafva blifvit lössläppta, utan att ens få undergå något förbör, anmärkte Hauswald, Något sådant skulle ej ens kunnat falla mig in i drömmen. Är då general Löwenwald död, elter man förfar så mildt emot 088? — Har du då ej sett honom? frågade Westmaier. — Uvem? — Löweowald naturligtvis. Han hegaf sig i egen hög person till profossen, för att släppa er ut. — Allvarsamt, broder. — Vid mitt hedersord. — Uvad har det att betyda? — Nagot stort och herrligt! Fröjda dig Hauswald, ty vi skola kanske redan i morgon åter slåss med preussarne. (Forts.)