Sundsvalls tidning – 5 november 1874, sida 3

Jorsattningar, tal. sorordningen om ltampelpapperd: afgiften. Från utlandet. Tyskland. Som kändt undgick furst Birmarck döden endast derigenom, att han tillsälligtwis i det samma skottet gick gjorde en rörelse för att helsa. Han sårades i stället på insidan af hands lofwen, efter läkares utsago med kula; men äfwen detta sår hade kunnat blifwa farligt, enär kulan, om hon blott gått 1. eler : linie djupare, skulle hafwa öpnat pulsädern. Om Kullmanns föregående lif od bewekeljegrun: der till mordförsöket meddelas, att han ingalunda hade ett fläckfritt rykte; ända från sin barndom wisade han sig lå, fräck trotsig, genstörtig, bat: slug och utan finne för religion. Han öfwade sig tidigt att skjuta med pistol; men denna fråntogs honom slutligen. Äfwen gick han ständigt med slidknif, hwilken han omsider, efter att hafwa i flere af fina många slagsmål skurit personer, af domstol förbjöds att bära. Berättelsen upräknar flere fall, då han gifwit kamrater knifstygn; fom liga öfwerföll han förrädiskt af hämlystnad, fedan han för föregående wald mot dem lidit ftraff. Omsider fom han til Salzwedel och ingick i därwarande katolska manförening. Och sedan han en gång blifwit medlem af föreningen, lefde han allt mera in i denna skenbart religiösa riktning, som likwäl få mycket upenbarare saknade allt fed ligt innehåll, fom hans hämdoch stridslystnad trädde fram i starkare grad just allt ifrån wilteljen i Salzwedel. De upäggande föredragen af pastor Störmann, fom Kullman torde hört i för eningen, de der kringspridda katolska flygbladen, läsningen af tidningar af olika riktning och åftig: ter med deras strid om jesuitlagen och de preussiska kyrkolagarne, dertill regeringsåtgärderna mot enstilde biskopar od) prester framkallade efter hand hos Kullmann en sinnesstämning, hwilken kom bonom att förbittradt taga parti mot alla regevingens handlingar. Upfyld af sådana tänkesätt, jag han i furst Bismarck katolska kyrkans wårste fiende och han utgöt skymford öfwer honom, så ofta namnet nämdes. Omsider upsteg hos honom tanken på mord och wann efter hand stadga. Han köpte fig en pistol och öfwade sig flitigt i att stjuta. När tanken på mordet en gång kommit i hans håg, synes den hafwa intagit honom få starkt, att han ide ens kunde rätt råda för fitt tal, — nästan fom en s. k. fir idet. Så yttrade han en gång, framwisande fin pistol: Den här tingesten har sitt ändamål och jag skall nå det. En annan gång: Fnnan jag dör ffal nog en annan falla. Och en tredje: Min hand är bestämd till något annat, och det skall jag och ufföra. Kullmann kom till Kissingen på Lördag qwäll. På Söndag utförde han ide sin föresats,?emedan — såsom han efter fin häktning yttrade — Sön dagen är för of katoliker en helig dag. Han dref omkring i staden, och gjorde fig underrättad om, när Bismarck plägade fara ut o. s. w. På Måndagen stedde mordförsöket. Genast ester sitt fasttagande widgick han öppet, att han haft för afsigt at döda fursten. Han hade måttat ät hufwudet, och det gjorde honom ondt att han icke träffat; han hade dock så omsorgsfullt öfwat fig att skjuta, men farln gjorde i det jamma en rörelse och han hittade ej. Han kände ide den ringaste ånger öfwer sitt dåd och hade wid werkställandet ide warit på minsta sätt uprörd. Han hade wetat, att hans gerning skulle göra honom ett hufwud fortare, att han skulle warda straffad, om med döden eller med tukthus, det war honom likgiltigt. Han skulle hafwa utfört den, äfwen om en gendarm i uniform stått bredwid honom. Såsom fin bewekelsegrund nämde han främst kyrkolagarne; äfwen hade biskoparnes fängsling djupt uprört Honom. Personligt hat hyste han ej mot fursten. Han hatade honom endast af politiska grunder; för öfrigt äfwen derföre, att denne i riksdagen framstält hans — Kullmans — parti såsom riksfiendtligt. För mordförsöket dömdes Kullman den 30 okt. till fjorton års tufthus-ftraff, därefter tio års förs lust af medborgerligt förtroende, under hwilken tid han skall stå under polisens upsigt. Polismästaren i Berlin, hr Madai besöker för närwarande Köpenhamn. Det har påstätts att anledningen till hans wistelse därstädes warit att studera droskwäsendet. Nu förmäler emellertid en korrespondent som tror sig wara underrättad, att hr Madai anländt till Köpenhamn för att hälla förhör med en wid tyska beslickningen anställd legationssekreterare, hwilken lemnade Paris fam tidigt med grefwe Arnim och fom antages hafwa närmare reda på förhållandet med de papper, fom grefwe Arnim undansnillat. Kejsar Wilhelms trontal wid tyska riksdagens öpnande följdes af de närwarande med tyst upmärksamhet ända till det stycke, fom handlade om rikets förhållande till utländsta n akter. Defa erhöllo ett näftan stormande uttryck, då kejsaren 22 2 OOaah,