Sundsvalls tidning – 5 november 1874, sida 2

———— —— ——— — — —4VH — -Å-O——SS— OD — Lövenwald gjorde en rörelse, som förrådde hans ovilja. — Emot Aldrigfull har jag ingenting att invända; men den man, som han sist nämnde måste ej allenast uteslutas från företaget, utan intet ord därom får nämnas för honom. — Herr general, jag måste uprepa min bön. Vi fem bilda en trängre kamratkrets och dela ondt och godt med hvarandra. Alla ausvara vi för och hjälpa hvarandra, om vi kunna. Man kallar vårt kamratskap för det järnfasta, emedan vi slutit oss så nära tillsamman. Om en af oss skulle bortryckas, blefve kamratskapet nästan lika lytt, som en kropp, hvaraf man amputerat en led. Hvad Lachner beträffar, kan han anses för kamratskapets hufvud. — Och huru kan man då kalla honom? afbröt Löwenvald, förargad korporalen. — Magen, Herr geueral, svarade denne leende, ty jag smälter bäst ibland dem. — Men han har dock redan visat sig ega ett tänkande och fyndigt hufvud. Jag har tagit reda på, att det var han, som uptäckte planen till Lachners räddning. — Magen, herr general, är äfven upfinningsrik, när det behöfves hvilket kan bevisas genom flera exempel, svarade Tiburtius skämtande. — Onödigt, anmärkte generalen otåligt. Om han ej kan hjälpa sig utan Lachner, kan jag ej anförtro honom updraget. (Westmaier teg) Om jag ger honom i handen en rulle dukater reder han sig väl utan honom? Att låta Lachver deltaga uti företaget, är det samma som att äfventyra dess misslyckande, ty ban är fal och har latit fäderneslandets fiender begagua sig