le — Uvad betyder det? Jag förvånas ej däraf g men jag skulle blifvit förvånad, om den stadåfsfästats i dag. Med dessa ord lade Westmaier a, sig. och han sof inom några minuters förlopp nsganska ljudeligt. ol Binder däremot kunde ej siona någon hvila, sutan steg, sedan han legat en stund, upp igen gjoch påklädde sig, lemnade tyst kasernrummet -loch begaf sig ned på gården. Han aktade ej siden isiga nattvinden, ty ban tänkte endast på t. Lachner, medau han gick och väntade på andkomsten af en kejserlig ordonans med den lif-dömdes benådning. Stundom blandade sig med hans föreställningar äfven den, att kejsaren kunde hafva låtit å nyo förhöra fru von Pignitzer, oloch att hon återkallat sin bekännelse såsom -Ibenne aftvingad, samt att deras protokoll i a följd däraf blifvit förklaradt värdelöst. När han sålunda gått och plågat sig själf Isett par timmars tid, hördes ett klappande på porten, hvarpå underoffisern, som hade vakten, kom ut och öpnade för en ryttare med hvit o:skappa ock tvåspetsad hatt med plym, hvilken förklarade sig vara en kejserlig drabant och :ordonans, som hade ett bref att lemna öfversten I Binder såg honom framtaga ett stort bref af det utseende, som de kejserliga skrifvelserna vanligen egde, och hörde den tillkallade tjenstgörande offisern fråga honom om brefvet inneböll något i afseende på den till morgondagen anbefallda marschen, hvarpå han svarade, att det endast rörde en enskild soldat. Nu först ansåg Binder Lachner för räddad och begaf sig tillbaka till kasernrummet; men bans själsrörelse var för stark. Han hade denna natt ännu ej ett enda ögonblick tillslutit sina ögon, då vaktbafvande korporalen inträdde och väckte den sofvande med de glada orden: — Upp med er! Klockan är fem. Om två timmar börjar marscben till Preussen! Det trummade till ställning; hvarje man satte hatten på hufvudet, knäpte torunistera på ryggen, tog musköten i handen och ilade ut på gården, hvarest kompagnierna, hvar för sig, samlades. Klockan half sju sörenades dessa till bataljonen. Regementets timmermän och musikanter, som kvällen förut blifvit skickade till närmaste furuskog, att där plocka grönt ris till fälttäcken, gingo med korgar i händerna genom soldaternas leder och utdelade de gröna kvistarue hvilka därefter smyckade soldaternas hattar. Det dagades redan; men gråa dimmor hvilade öfver nejden. Kaptenerna slöto sig till sina kompagnier, ty generalitetet ankom, för att mönstra truppen. Man såg i spetsen för det den smärte och högväxte fältmarskalken Lascy samt den bredaxlade och medelstore fältmarskalken Laudon, två kraftiga och friska gubbar. I den förres drag åg stolthet och stränghet, i den senares lugnt alvar. Öfverste Löwenwald kommenderade, och muikkåren lät höra sitt spel. När den tystnade, ördes grenadieren Lachner fjättrad framför sin ataljons front. Öfversten jämte adjutanten, öjtnant Hartinger väntade honom, den sistoänide ned ett papper i handen. Därifrån fördes han ramför mellersta bataljonens front, hvarest vakerna, som ledsagat honom, vid en vink af öfersten trädde tillbaka och den fängslade tillades att ställa sig framför adjutanten. När befallningen blifvit verkställd, upläste Iartinger följande: — På grund af hbans majestät, Romerska ejsaren och konungen öfver Tyskland och Jeusalem, Josef den andres befallning kasseras ch nphäfves härmedelst fullkomligen den af en höga kungliga-kejserliga krigsrätten öfver renadieren Thomas Lachner på grund af förent desertering, trohetsbrott och högförräderi fkunnade dödsdomen, efter som de anklagelpunkter, som föranledt denna dom, genom fötedda bevis blifvit fullkomligen vederlagda. varje vidare undersökning öfver hans hittills Arande förahafvandan mimii.