som ännu ouphörligt betraktade honom. Skull eldet kunna vara furst Kaunitz? Hans hållnin t och sätt att bära peruken bragte honom p. rsdenna tanke. Snart skulle han dock erfara ilhvem det var. Genom trängseln blef nämliger elden främmandes slängkappa inklämd emellat rtvänne personer och ryckt från hans axlar. Der eslifdömde säg då grefve Perkes stå framför sit esoch söka återtaga sin kappa, hvilket ätven ef-Iter åtskilliga fåfänga försök slutligen lyckades bonom. Han kastade därpå en blick af det djupaste medlidande på Lachner och en hand stull med dukater i skålen och aflägsnade sig därsefter skyndsamt. Knapt hade Perkes aflägsnat sig ibland mängden, förr än Lachners kamrater fattade posto på hans förra plats. Gladt nickade de åt hoInom, för att genom sina blickar åter uplifva hans sjunkande mod. När den dömde varseIblef dem, drog han ett andetag af djup lättnad hans fårade panna glättades, och en själfull blick framsköt ur hans ögon, Hans kamrater begrepo att han förstått dem och var tacksam för deras bemödanden. Det var förbjudet tala med den lifdömde: men de önskade dock tillkännagifva för honom, huru hans sak stod, och detta skedde genom följande samtal: Binder: — Hör hvad man beskyller mig för? Westmaier: — Bry han sig ej därom. Jag vet att han är oskyldig, och de andra, som böra veta det, känna det äfven. Han har därför ingenting att frukta. Binder: — Hvad vet han om arrendatorskan? Westmaier: — Hon tvangs att bekänna sanningen. i Binder: — Och skrifvelsen, som frun i Hernas skulle hafva. Westmaier: — Hon har visserligen ej fått den änna; men den har blifvit lemuad åt! herr Josef, hvilket betyder detsamma. Då Lachner fick höra detta sistnämnda, hvilket liksom det öfriga sades halfhögt, glänste den renaste vällust i hans ansigte. Han var lyckliggjord. Grenadiererna dröjde öfver en timmes tid hos sin olycklige kamrat och sökte genom sin närvaro göra hans lott drägligare. Åhörarnes antal sammansmälte alt mer och mer, så att slutligen de tre grenadiererna voro ensamna kvar, på äskådaresidan. Detta härörde däraf, att förevisningen endast egde rum rån klockan tio till ett om middagen, och tt en half timme före dess slut iogen mer insläpptes. Slutligen kom profossen med en vaktafdeling och återförde fången i häktet. Med en lick af den djupaste innerlighet skiljdes han rån sina kamrater. Några få ögoublick sednare erforo dessa, att eras regemente fått order att redan klockan 7 ästa morgon vara färdigt till utmarsch. De kyndade därför att bringa siua saker i ording. Den tid, som var anslagen åt Aldrigull, var änvu knappare tillmätt, än de andres y hans kompagni fick befallning att bryta upp edan klockan fyra på eftermiddagen, för att kaffa kvarter åt regementet. Westmaier beaf sig till sin farbroder för att trösta honom ch mottaga en vacker reskassa, medan åter Biner förfogade sig till schefexpeditionen, hvarest öckerna for den stundande afmarschens skull medelbarligen mäste afslutas. Först klockan tio om aftonen sammanträffa2 åter Binder och Westmaier, därigenom att ida då upsökte sitt nattläger. Lachner var imligen aunars Binders sängkamrat, men som atsen nu blifvit ledig genom hans fängslande gärde Westmaier den och fick den vid sitt ryckande. Efter sammanträffandet hade sängmraterna med hvarandra följande samtal: — Binder, hur går det för Lachner? — Det vet Gud allena! svarade denne uti gslig ton. — Jag tror att du är rädd för honom? Jao stannade ända till klackan half F:AeA —-— — —2 — —t — ÅA IA — —