nad och lemnade rummet. Då de utkommit på gården, omfamnade d hvarandra. Aldrigfull och Westmaier kysste de bästa hopp; men Binder visade sig snart åte tvifvelaktig och erinrade om det obestämda kejsarens löfte. Det kunde lätt hända, men-d han, att handlingarnes äkthet betviflades, elle att man ansåge fru von Pignitzer af medlidand hafva gifvit sin förklaring. Förgärves erinrad Westmaier, att något tvifvel angående äkthe ten af judinnans förklaring knapt kunde finna samt att för öfrigt denna förklaring blott tje nade till ett slags ram och infattning åt de öfriga handlingarne, hvilka utgjorde hufvudbeviset. När Binder ändock ej ville upgifva sine tvifvelsmål, frågade Westmaier slutligen, förarsgad, om ej till hans farhågor äfven hörde den att taket i förevisningsrummet kunde instörta soch döda Lachner. Detta vore åtminstone lika möjligt, som att kejsa.ens skarpsinnighet denna gången skulle svika honom. Trettonde Kapitlet. Utmarschen. När Westmaier jämte sina kamrater återkom till spaliermakarens hus, mötte farbrodern honom med ett papper i handen. — Jag ser, att du är vid godt lynne, sade han; men när du får se, hvad här står, blir du nog så lagom glad. Du måste genast rycka in. Kaptenen befaller det. — Den smärtan kan jag smälta, svarade Tiburtius likgiltigt, — En korporal var här med lappen, återtog gubben. Hain sade, att man hvarje stnnd väntade order att rycka i fält. Du har nu blott varit ett par veckorg tid i Wien och måste nu bort igen. Det är beklagligt! Tiburtius sökte trösta honom med den erinran, att redan mången marschberedskap varat bela året, hvadan det ingalunda var gifvet att de genast skulle skiljas åt. Gubben ville ej låta trösta sig, och hans ängslan att förlora slägtingen var så stor, att han aldeles glömde Lachner och således äfven glömde fråga Tiburtius, om de kunnat uträttat något för honom. Snart befunno sia de tre grenadiererna i kasernen, där de genast begåfvo sig till det rum uti sängelset, hvari Lachner förevisades för allwanheten. Uaderrättelsen därom hade med löpeldens hastighet utbredt sig öfver hela staden, och från alla trakter strömmade folket till, för) att begapa den till döden dömde. Tillströmmandet var så stort att dörrvakten undfick beallniog att ej insläppa fler än ett hundra åt :ängen. och dessa först då, när ett helt hunIra redan hade aflägst at sig. De tre kamraerna trängde sig genom massan och framkommo iudtligen till Lachners granskap. Förevisningsrummet var genom en 4 fot hög fplankning deladt i tvänne afdelringar. I len ena insläpptes den skådelystna massan; i len andra satt den lifdömde jämte en luthersk srestman, ty Lachner hade vägrat emottaga den apusinermunk, som vauligen beredde de lifdömde ill deras sista färd. Dock stod krusifixet nu om annars på bordet därinne emellan tvänne aser med konstgjorda blommor och tvänne höga takar med brinnande ljus. Vidare befann sig å bordet en grön lerskål, som var nästan upyld med skiljemynt af koppar och silfver. En gammal, rödskäggig timmerman, densam1e som åt Lachner upfört galgen, stod tätt id skålen och upmauvade folket att offra en kärf till själamessor för den lifdömde. Såg av någon aflägsna sig utan att offra något banade han honom ganska duktigt. Lachner var vid ytterst dåligt lynne. Timermannens upmaningar behagade honom som rotestant aldeles icke, och han närmade sig nom ett par gånger och befallde honom att ga. Ibland mängden befann sig en i vid kappa svept man, hvars ansigte af den upslagna agen var nästan aldeles fördoldt. Länge blicde han på Lachner, som skiljt sig från preen och pu stod uprätt med den fria handen är ödd emot bordet. Lachners blick var riktad at; färgen i hans anlete var blek, och dess