Iheodor Oeltelbe. Osversättning för åSundsvalls Tidning N. K.o (Forts. från n:r 126. A) Kejsaren satt i sitt arbetsrum jämte furst Ka nitz, vise kanslern Colloredo och miuistern Konstantinopel, Thugut. De hade just sluta rådplagaingen angaende ett svar på konun Fredrik den andres sista skrifvelse, den han af sändt efter mottagandet af det af Lachner ned skrifna förlikningsförslaget. Fredrik afböjde de föreslagna förlikningen och kejsar Josef förkla rade i sitt genmäle att han skulle sammandrag. sin arme vid sina gränser, för att försvara dei rätt, hvilken han såsom kurfurste at Böhmei och erkehertig af Österrike egde att med Tysklands andra furstar öfverenskomma om länderutbyten och arronderingar. Detta svar hade Colloredo och Thugut afstyrkt, emedan de ansågo det likbetydande, med en krigsförklaring och utgången af et krig voro högst oviss. Kaunitz däremot hade tillstyrkt kriget. Otvanstående ärende var just afslutadt, då öfverste kammarjunkaren anmälde grenadiererna. — Må de inträda! svarade kejsaren, och strax därefter inträdde Lachners modiga och trogna kamrater uti det kejserliga gemaket. Den ungdomlige kejsarens anblick egde vågot förtroendeingifvande. Det stilla, anspråkslösa majestät, som låg utbredt öfver hela hans väsende; den vänlighet och oförskräckthet, som talade ur hans sköna drag; och hans borgliga klädedrägt af militärisk enkelhet wäste viuna alla deras hjärtan, hvilka icke förväxla höghet ned prakt och anse kejsaredömets väsende ligga uti det tomma hofceremonielet. Josef bar en grön frack med höga stöflar med sporrar. Hans pudrade hår var i nacken sammanbundet till en härpiska. Inom denne kejsare lefde en ny anda, som, till alla dumma hofmäns fasa, ville sönderslita de då herrskande fördomarues fjättrar. Denna nya anda förmådde på den tiden ej att genomföra sitt åtagande, men har i våra dagar gjort det. Fältväbelu Aldrigfull talade frimodigt, redigt och klart, och inom några ögonblick var kejsaren bekant med deras begäran och deras påstående, att deras kamrat var oskyldig. Sedan monarken med stor upmärksamhet åhört fältväbelns framställving, vände han sig till Kaunitz och frågade honom, om denne människa ej vore densamma, om hvilken han ofta under de två sista veckorna talat med honom. — Jo, ers majestät, svarade Kaunitz, den! oförvägne hette Lachner. — Mina vänner sade han därefter till grenadiererna, jag känner mycket bättre än ni det subjekt, som ni vill hafva benådadt. Han är brottslig! och ytterst straffvärd. i — Bevisen på hans oskuld hafva vi i våra händer, sade Binder. : — Hvem har gifvit er dem? frågade kejsaren. — Vi hafva skaffat oss dem genom list, ers, majestät. I — Kejsaren läste protokollet och öpuadell därefter det förseglade paketet, som innehöllft flaskan och de öfriga handlingarne. S — Huru har ni förskaffat er detta? frågadelv han slutligen, sedan han läst i deras papper.s Binder berättade nu med stor frimodighet det! skälmstycke, hvarigenom han aftvungit fru vouff Piguitzer den skriftliga bekäruelsen. — Vet ni, sade kejsaren, att ni begått nå-!n got otillåtet? v — Vi veta det ers majestät, svarade Binder;lis men det gälde en hederlig kamrats ära och lif.h Därför ansågo vi oss böra på egen hand an-n skaffa de nödiga bevisen, sedan domstolen vägrat förhjälpa den anklagade till desamma, ochsn dess tvänne frikännande ledamöter till på kö-p pet blifvit baktade, för det de vägade anse be-h. visen emot honom för otillräcklige. ti — Den som stjäl ett vattevämbare, för attlin släcka en eldsvåda, är visserligen äfven en tjuf, sk anmärkte kejsaren, men därjämte en bra karl, k. Dessutom finnes det nog ingen människa, som st j någou gång vågat sig öfver de af lagen ut-Ist takade gränserna. — Begifven er tillbaka tilllin