Det var på andra sidan om Schurz som jag tog fångarne. — Detta är spetsfyndigheter, som jag ej kan antaga tör giltigt. För öfrigt har det gång på gång blifvit befaldt vid äsventyr af strängt straff, att patruller ej få anfalla fiendens förposter. — Herr general, jag har i reglementet sett att sednare order uphäfva de föregående. — Det där, kära Westmaier, är blott toma undflykter, som ej kunna rädda honom, försäkrade generalen. — Hvad i all verlden kan detta betyda? tänkte generalen, att han städse upfört sig till sina förmäns belåtenhet. Jag aktar modet och ———— —— VV WL — tapperheten och har därför hos kejsaren lagt mig ut för honom och det folk, som han anförde. Kejsaren har på min förbön benådat er. Ni ären trie. — Jag tackar allervördsammast för den högsta och höga nåden, svarade korporalen. — Han har städse haft att fröjda sig åt min ynnest, återtog Löwenwald. Jag lät befordra honom till korporal, ehuru han hela sitt lif igenom var dömd att tjena som simpel grenadier. Ja, jag vill till och med låta honom få tillfälle att förtjena sig offisersspoletter, och då är hans lycka gjord. Han förvånas eller buru? — Herr general, jag är ytterst öfverraskad af dessa nådiga ord. Jag har ej förr än nu vetat, att jag haft att fängna mig åt ett så högt beskydd. (Forts.)