— —— — —— — ce— därigenom, och jag lär väl då noga akta mig att inrapportera utgången. Löwenvald tillkallade därefter sin ordonans och befalde denne att föra till honom korporal Westmaier ur häktet. Denne åtlydde befallningen och skickades därefter bort i ett annat ärende. Sedan Lövenvald blifvit ensam med Westmaier, sade han till honom. — Han har begätt en grof förseelse och missaktat en sträng befallning. — Herr general, jag har ej begått någon förseelse, lydde Tiburtii svar. — Ordern lydde: Korporal Westmaier skall med en smygpatrull rekoguoscera förposterna från videtrådet bort emot kungsgården och se till, om de göra sin skyldighet, samt därvid rätta sig efter gifna instruktioner och tjenstgöringsreglementet. — Jag har funnit några förposter, som inte gjort sin skyldighet, utan låtit öfverraska sig. Därvid följde jag instruktionerna för fältskolan och fälttjenstreglementet. — Vet han inte att de förposter, som skola rekognosceras, äro våra egna, och icke fiendernas? — Ordern sade ej detta bestämdt. Jag tog den därför uti dess vidsträcktaste mening och rekognoscerade först våra egna vedetter och sedan siendens, hvilket jag ansåg ännu nödvändigare. — Men var ej hans väg noga utstakad? invände öfversten. Hette det icke: Från gamla videträdet emot kungsgården till, ända till på andra sidan om Schurz? — Jag efterkom noga ordern, herr general,