SFESREMEL Ae D78 806 oo 7 — papper, som man endast medtagit för att gifva sig ett mktigt ämbetsmannautseende. Då de kommo ut i korridoren, mötte dem de militärer, hvilka skrämt Aldrigfull. Dessa voro fem husaroffiserare, ryttmästare och löjtnanter, som syntes hafva helt annat i sinnet, än att tillfoga de maskerade areuadiererna något ondt. Munterhet och glädje strålade ur deras anleten, då de varseblefvo Binder. De saluterade för honom, och en ryttmästare med tjocka gråa mustascher tilltalade honom med följande ord: — Se här träffa vi ju en berre, som vi vördnadsfullt måste hälsa säsom kamrat och förman på en gång. Binder såg, att ingen fara hotade honom, hade snabbt återvunnit sin fulla själsnärvaro. Han bjöd ryttmästaren handen och sade: — God afton mina herrar! Ni komma och vi gå. Huru beklagar jag ej, att vi icke kunna tillbringa aftonen hes fru von Pignitzer i herrarnes sällskap. — Herr generalauditör, sade den gamle berrn, ni har sannolikt kommit hit ut från Wien, — Riktigt gissadt, herr ryttmästare, genwälde Binder, och jag har brådt om att återkomma dit. — Jag afundas er, svarade ungraren, ty det fördömda garnisonslifvet är mycket tråkigt, och vi få ej lemna stället, efter som vi nu hafva marschberedskap. Det är emellertid en fröjd för oss, att generalarrendatorskan kommit hit ut till Baden, ty hon är en angenäm och förtjusande kvinna, som gerna ser folk hos sig. — Ja, inföll Binder, fru von Pignitzer är en ytterst älskvärd dam. Jag har nu haft ganska angenämt i hennes sällskap. Fältväbeln bängde kappan kring Binders axlar. Han själf och Westmaier hade redan påtagit sioa öfverplagg. — Hvad erfar man i Wien nu för tiden? frågade en löjtnant. — Klagomål från löjtnanternas sida, att de ej kunna slå sig igenom med sin ringa aflöning. Otfiserarne skrattade och menade, att klagomål hörde man öfveralt. — Man säger, att vi skola snart rycka i fält, anmärkte ryttmästaren, — Snart mycket snart, genmälde den falske generalauditören. Krigsförklaringen är redan så godt som underskrifveu. — God natt, mina herrar! Binder hälsade och gick förbi offiserarne. I nästa ögonblick befann han sig jämte sina kamrater på gatan. Därefter skyndade de till värdshuset, där de lemnat hyrvagnen, hvilken fört dem från Wien till Baden. Under marschen sökte Westmsier genom utstötandet af klanglösa, djupa toner efterbilda ljudet af afskjutna eldvapen och fortfor därmed så länge, till dess Binder frågade honom hvad det skulle betyda. — Jag skjuter Victoria, svarade han därpå. Binder erinrade honom dock, att mången för stidigt ansett sig för segrare och strax därefter lidit afgörande nederlag. Ånnu vore Lachner sej räddad, och händelser kunde tima, som beröfvade dem all frukt af deras sista lyckliga företag. De borde därför bedja herren, att ban fortfarande ville bevisa dem sin nåd, att han ville uplysa dem om, hvad de till den olyckliges räddning ännu skulle företaga sig, och att han ville låta de styrande finna deras bevis tillräckligt bindande, och dem själfva lindrigt straffas för deras upträdande under falska titlar. Själf började den fordne theologie studenten andakten med en kort latinsk bön. Därefter följde ett par andra böner och tacksägelser, hvilka uptogo tiden till dess de voro framme vid värdshuset och sågo hästarne vara spända för vagnen och färdiga att återföra dem till Wien. Lycklig resa, mina herrar! Tolfte Kapitlet. Kejsarinnan och kejsaren.