Ockjå ett ord om folkhögskolan. (Åf Kristofer Jansfon). Detta om underwisningen. Men lika få mycker wärdt. ja kansse fullt få mycket, tror jag samlifwet wara, samlifwet med läraren, samlifwet inbördes samlifwet med lärarens familj. Därföre tror jag det wara af stor wigt, att få många af lärjun: garne fom möjligt bo i ffolan, att Hon utgör lifa som en koloni, hwilket gäller om de flesta danjkta slolor. Kan lärjungen få den rätta tilliten til läraren, så att han icke ser på denne såsom på något öfwer honom upphöjdt, fom står honom sierran, utan fer i honom en män, med hwilken han kan wara förtrolig, då är mycket wunnet. Detta gär naturligtwis icke genast, men det kommer ofta efter hand. Och har man wäl fätt nyckeln till deras hjärtan, hafwa de förtrott åt en sina små eller stora sorger, förhopningar och sin åtrå, då kan hwar man weta, att porten står öppen för den mest omedelbara påwerkan. Widare samlifwet med hwarandra. Fust wid 18-års-åldern eller däromkring är hjärtat mest mottagligt för wänstap; de fom ide hafwa fått fig en käresta längta efter en god wän. Och då händer det ofta, där männiffor från få många slilda delar af landet sammankomma, ait beflägs tade själar funna finna hwarandra och knyta män slap för lifwet, och dessa brodersband mellan widt slilda bygder äro ide att förakta, de tjäna äfwen till att ena landet od) borttaga fördomar. Dessa samlif fan oc tjäna till att slädja underwisningen, Åtminstone har det warit fallet hos of, att flere småflockar under hwilostunderna eller om aftonen hafwa utwalt en, fom skulle få godt Han kunde återuprepa dagens föredrag, och få fylde de andre