Sundsvalls tidning – 24 oktober 1874, sida 3

öfwer hela mensklighetens utweckling genom tiderna. OM synnerligen bör då wigten läggas på fofterlandets saga, emedan den utgör en trogen afbildning af folklynnet med alla dess lyten och dygder till warning eller upmuntran — emedan där är att söka roten till alla de wigtigaste frågor, fom den dag i dag är dyfa upp i folket, — emedan de unge männen oc kvinnorna där må känna sitt eget blod, sitt eget hjärtas flag, — emedan det är en både gudomlig oh menftlig lag, att fon ffall hedra fader fin. Såsom ett annat ej mindre betydelsefullt medel till att wäcka lif och förädla anden will jag nämna landets och brödrafolkens skalder. Dessa äro alt för mycket sljutna i wrån i måra högre ftolor. Men är det ide blott ett tomt ord detta, att ftal derna äro det skönaste och bästa uttrycket för nar tionens lif och smak på de olika tiderna; är det få, att skalden af Gud fått gåfwan att lösa upp den fjettrade längtans band, att sjunga ut folkets gjädje och smärta, så bör han ju äfwen hafwa ett af det främsta rummen i ungdommens utmed: ling. Jag har också spårat särskild wälsignelse af stkaldernas inwerkan i wår skola; ide allenast hafwa de gjort lärjungarnes själar wisare, utan äfwen förädlat deras smak och uttryckssätt. Det är icke meningen, att lärjungarne skola fitta och läfa ffal: derna i böcker och stafwa sig fram genom dem; nej, de stola höra dem föreläsas och wäl föreläsas för att få en tydlig bild af dem. Och därjämte bör urwalet af det bästa gå så mycket som möjligt hand i hand med historien och de öfriga under: wisningsämnena, få att när lärjungarne genom sagan lärt känna en stor man oh hans tid, då må skalden träda till, mejsla skepnaderna än tyd: ligare fram och liksom bränna dem in i åhörarens minnen. Wi norrmän äro få lydlige, att flere af wåra skalder, synnerligen Björnson och Jbsen, gjort sagans skepnader til föremål för poetisk bes handling. Som ett tredje werksamt medel till samma mål mill jag nämna fången, ide den konstiga fvartettsängen, utan den fång fom sjnnges för ordens skull och ej blott för tonens, den enstämmiga fån gen. Den flerstämmiga fången, huru skön den än fan wara, dödar, hwarhelst den kommer, foltsangen. Denna blir då för simpel, och den andra blir sällsynt utom sångsöreningarna; ty än fattas en bas, än en tenor, och få blir de naturligtwis intet af med den fången i samkväm eller i hemmen. Kvartettsängen är toppen, den enstämmiga sången roten, och man får alt fätta roten i marten oc) ide toppen, när man will plantera ett träd. Men det att lära bönderna fånger, fom de funna få lust att sjunga, att få fången med i det dagliga arbetet, mid pianroden, wid härden, wid plogen, det är en stor sak. Sängen har en uplifwande och stärkande kraft så som få andra ting och skall blifwa en wälsignelse i husliiwet. Den norske bonden ätminstone älskar sängen, och man behöfwer blott lyssna till klangen, fom går genom folttos nerna, för att höra, att swenska allmogen äfven bar djup sängbotten. Aj det jag här skrifwit, fan man fe, att wiqten i underwiswingen helt oc) hället ligger på andens sida, ide på handen. Det praktiskt nyttiga träder här till sidan. Orsaken därtill är dels, fåfom jag förut nämnt, den knappa tiden, och att det ar battre att lära något litet wäl än något där ligt. Men det är dels äfwen den genomrealistista och materialistiska tankegång, fom genomgår wårdt bondeständ och fom snarare tarfwar att motarbetas än att stödjas. Att i skolan lägga wigten wid att utbilda bondgossarne till duglige handels: män, fäkarlar eller jordbrukare, det är ide sådant jom är af nöden, daraf lära de, hade jag få när sagt, mer än nog i hemmet, och det kunde de söka i andra skolor. Det gäller nera att nyttja tiden till att bygga upp deras inre lif, få att de funna känna fig såsom medanswarige borgare i staten, ide lägga styfwermåttet på allting, ide wänja sig wid att i maten och magen fe människans wår sentligaste, men att, om det tränger till, wara willige att offra hwad fom kunde behöfwas för en god sak; det gäller att draga blidarne upp mot sjuset, ide ned mot mullen. Härmed är ide sagdt, att folkhögskolan skall försmå att utweckla de färdigheter, fom äro nödiga för alla i det prat: tiffa lifwet. Jag känner ingen folkhögstola hwarken i Danmark eller i Norge som underwisar i rättskrifning, läsning, räk: ing o. s. w.; men hufs wudwigten lågges icke blott på detta; det är mera handtwerket, mera som en hwila mellan föredragen. Likaså lägges icke hufwudwigten på läroböckerna, om än sådana kunna fås till låns i slolan; de blifwa i bästa fall blott fom ett sielett, hwilket läraren skall fylla ut med fött och blod. (Fort).