afse, och det kan icke gifwa någon grundlighet i det widsträckta ämnet. Sålunda kom det sig, att wi alldeles upgäfwo detta ämne, och jag tror, att stolan har wunnit därpå. Att söka proppa få mycket fom möjligt af alt slags andlig föda i yng: lingarne den tid de äro wid stolan, tror jag altså wara oklokt; det är ide fådant, de i fin djupafte grund längta efter, om också måhända både de själfwe och föräldrarne tro det. Man får afta fig för att fpränga dem; man bör fomma i håg, att man har att göra med männinssor, fom äro tagna naturfrista rakt från plogen, och ide med gossar, fom nött stolbänken i all fin tid och fom äro wane att höra od lära. Widare tror jag, att det är oklokt att mid dessa skolor lägga för stor wigt wid att kunna minnas det hörda och lästa. De blifwa sannerligen lika goda bönder, äfwen om de kunna några fonungalängder och några årtal mindre. Oh denna lerläsning för wuxna människor, juft fom om de wore små gossar, detta förhör och detta förstulna kikande i marginalen, det förför det rätta wänoch broderförhällandet mellan lärling och lärare, som borde wara ett af dessa stolers utmärkande drag, det låter dem lära känna läraren säsom något öfwerlägset, förnämt och gör dem stele och twungne inför honom. Men mera därom fedan. Äfwen om det lyckades med stor tidsspillan få inpluggade i lärjungarne några historista och geografista läroböcker, huru länge fatt wäl denna kunstap kvar, sedan de åter kommit ut i lifwet och till sitt dagliga arbete med plog och härf? Wilja mi, det lärda folket, länka efter, huru fnart wi glömma det, fom wi dock år efter år tuggade om och om igen i latinftolan, huru mycket ifall då ide det wara fallet med bondgosfen, fom går i skolan blott 6 månader? Sannerligen, det blir ide mycken tid til att repetera, få wida man skall komma någon wäg. Nej, wigten mid dessa stolor bör ide få mycket läggas på, att lärlingarne stola minnas enskildheterna i det föredragna, fom på hwad de gamle kallade den formella bildningen. Genom att för mogna och mottagliga mens nistohjärtan uprulla en fortskridande följd af bilder frän människoslägtets lefnadslopp utwecklar man, utan att de själfwe weta därom, hela deras ande lif. Deras tankekraft skärpes, deras åskädning höjes, deras känsla stärkes od renas, deras fmat förädlas, äfwen om de därefter icke kunna göra reda för hwarje särslild fat i den brokiga mängd de hafwa hört. För öfrigt är det märkvärdigt hwad dessa friska naturer funna mottaga och minnad. Jag har gjort försök med detta. Sedan jag i en wecka hwar dag hade förtalt en fortlöpande följd af bilder från wår saga, förhörde jag dem, fpringande från det ena till det andra. Många mindes mycket litet; men de fleste förtalde fammanhängande och riktigt, ända in i de minsta enslildheter, hela långa sagor, fom de säledes Hade hördt blott en gång och wid hwilla de ide hade stöd af någon lärobok, enär det jag berättade ej ftod i någon fådan. Jag blef alldeles förmånad; jag, fom fått mitt minne förflöadt genom alt för mycken läsning, hade ide kunnat göra dem det efter. Å nej! man skall ide wara för rädd för att låta bem gå på egen haud, de taga emot mera än man tror. (Forts.) Stiftsnyheter. Cölande til en kollegiat i modersmålet, engelsta och fransta wid Piteå lärowerk äro: Fil. kand. A. W. Lundberg i Falun, fil. fand. HK. W. A. .66 — —