buller icke Hal störta de kullar, under hwilka wi sofwa, och att wära barn stola bo i lugna hyd: dor och i en slön rolighet. Ockjå ett ord om folkhögskolan. (Uf Kristofer Janssom. Det är få frägor, som så lefwande trädt mig till mötes här i Swerige fom frågan om folkhögs stolan. Ån äro förslag å bane wid de olika landstingen om att få dylika slolor uprättade i länen, än är det tidningarne, fom strida om bästa sättet att ordna dem. Då jag haft flerärig utöfning fom folkhögssolelärare, har jag trott, att ett ord från mig äfwen kunde blifwa hördt i denna fat, och därför utbeder jag mig plats i eder ärade tidning för följande rader. Jag fall fatta mig få fort och klart fom möjligt. Det första man har att lägga märke till är, att dessa stolor äro afsedda för wuxua människor. Åtminstone mottagas ingen i wär skola, som är yngre än 18 år eder tom ide fyller denna ålder medan han är där. För flickor är lägsta åldern 16 är. Wi hafwa haft karlar på 47 år oM gifte män. För det andra får man komma ihåg, att ffoltiven är knapp, endast 6 månader; ty endast ett fåtal fan gå med mera än ett skolhalfär. Stolan måste taga hänsyn till båda dessa förhållanden för att göra den knappa tiden få fruktbärande fom möjligt. Den ålder, fom skall påverkas, är alltså den bästa ungdomsäldern, då sinnet är mest mottagligt för intryck, då tankarne swälla och wilja bryta sig egna banor, då de liksom örnen söka en fjelltopp, dår de kunna slå sig ned och reda bo, då längtan och drömmar komma och ropa på ljus och klarhet, då känslan är som finast och gerna sluter sig wid första omilda beröring. När man tänker på detta synes det mig oklokt att wilja, såsom många, proppa dessa stolor fulla af alla slags kunskaper. Där stola, utom de allmänna läroämnena, såsom bi storia, jordkunslap, räkning, strifning, läsöfning odså läras fysik, kemi, jordbrukslära, ja man fär wara tacksam för, att där ide äfwen läses främs mande språk. Att fölunda öfmerlafta stolan leder blott till, att där läses alt och — ingenting. Det blir humburg, fusk, ett ytligt läppjande på alla wetenslaper, hwilket förwirrar utan att funna flå rot. Jag tror, att stolans upgift hellre bör gå i motsatt riktning, att begränsa och göra sitt ämne så enkelt och enartadt som möjligt, men då äfwen att gifwa det hon gifwer fullt och Helt. Min utöfning af folkhögslolelärarens fall har styrkt mig i denna tanke. Wi hade i några år wid wår stola underwisning i jordbruk; men änden wardt, att wi måfte upgifwa det. Jordbrukslärarne klagade nämligen alla öfwer, att lärjnngarne ide wille gå och höra på dem. Deras tankar moro få fullständigt tagna i beslag af det andra de hörde, att de alls ide hade luft att just under den korta tid, de woro här, syssla med ladugård och gödsel, som de kände få wäl til hemifrån; dock utan att däri låg det minsta missaktning eler olust för det gamla dagliga arbetet, fom de twärt om kommo att se i ett annat och större ljus än förr. Dar till kom äfwen, att teoretistt jordbruk, som icke stödes af praktista öfningar, i grunden är föga fruktbärande, undantagandes för dem, fom äro mwane wid att tudera, och wintertiden omöjliggör praktista öfningar. Dessutom är det i och för fig en få stor ak, att det kräfwer särstild utbildning, och därföre jar man ju äfwen uprättat särslilda landtbruftstolor. Nägra timmar i weckan under en tid af er månader är det enda som folkhögslolan kan