— Jag hatar er ej. nådig fru, svarade Binder i mildare ton. Tvärom är jag er bevågen trots era svagbeter. Annars hade jag ej anvisat er räddningsmedlet. — Jag vill visa, att jag eger hjärtats godhet, som bevarar mig från alla svagheter. Tillåt mig lägga en snmma af 5000 gylleni era händer — Fru von Pignitzer! tillrättavisade henne Binder, djupt förolämpad af hennes anbud. — Nissförstå mig inte, fortfor generalarrendatorskan. Jag vill lemna denna summa i era häoder, på det ni efter egen urskiljning må utdela den bland Wiens behöfvande. — Vänd er därmed till någon af klostrens almoseutdelare. — År detta alt hvad ui hade att säga mig? — Ack, så hård ni är emot mig! — Naådig fru, bespar er dessa toma utgjutelser! — Tillåt mig en fråga: hvilken hög person det är, som önskar rädda grenadieren Lachners lif? — Er fråga kan jag vid mitt hedersord inte besvara. — Men kan ni gifva mig ert hedersord? frågade Aurora, att om jag af medlidande läter förmå mig att säga något, som kan vara Lachner till gagn — eller ännu bättre, kan ni gifva mig ett skriftligt intyg, avt jag är fri från hvarje juridisk förföljelse, om jag efterkommer den höga persons önskan, om hvilken ni talar. — I sådant fall får ni genast af mig den önskade försäkran. Ånnu vacklade judinnan. — Det vore mig behagligt, sade hon efter kort betänkande, om ni, herr generalauditör först ville gifva mig denna handling, innan jag aflägger en ny förklaring, som i några hänseenden afviker er från den förra. — Åfveu denna önskan vill jag upfylla åt er, sade Biuder, hvars hjärta klappade af glädje. Låt intaga skrifmaterialier. — Vill ni inte följa med mig in uti kanslirummet ? — Nej, vi stanna här, sade grenadieren hvilken befarade, att judinnan vid detta anbud hade i bakhåll någon listig plan och ville undkomma genom någon af dörrarne. Vi kunna i detta rom upgöra saken. Aurora nalkades görren; men Binder spärrade vägen för henne. — Får jag bedja er, sade h längre göra mig sällskap. — Ni behöfver ju papper oeh bläck? — Detta kan en tjenare anskaffa; — men äfven detta är onödigt. Jag erinrar mig just, att fältväbeln är försedd med nödiga skrifmaterialier. — Var god och tag plats? Härlvid pekade Binder betydelsefullt på stolen, hvarpå hon förut sutit. — Tillåt mig åtminstone att kläda om mig. — Ävarför det? — Den klädning, som jag har på mig är opassande. — Den är enkel och anspråkslös, påstod Binder. Var god och stanna kvar. Den falske generalauditören nödgade judinnuan att sätta sig ned, kallade in kamraterna och gaf dem oåder. Inom mindre än en minut satt Westmaier vid bordet och nedskref, det sem Binder dikterade för hooom, Snart var den handling färdig, hvari generalarrendetorskan tillförsäkrades all strafflöshet för hennes beteende emot Lachner. Den falske auditören undertecknade den med sitt eget namn utan upgift om titel och och lemnade den därefter åt fru von Pignitzer, som betänksamt genomläste den under och förklarade sig belåten därmed. Därefter examinerades Aurora. Binder gjorde frågorna och Westmaier nedskrof dem jämte svaren. Afven nu sökte hon genom åtskilliga dikter att vanstalla berättelsen till sin fördel; men då Lachner för Binder utförligt berättat sina äfventyr i hennes hus, ledde ban henne vid hvarje afvikelse från sanningen tillbaka på matta . UÖeorona Aärlannam till on PEN 2 2 au, alL auiijie