städse öfverföllo henne, så snart hon efter en lång och tröttande vaka öfverlemnade sig åt sömnen. Tanken, att hon, förledd af orättvis svartsjuka, hade lemnat åt ståndsrätten och därigenom äfven åt döden en man, som så utomordentligt älskat henne, var hennes ständiga plåga. Hon måste uti sin feberaktiga slummer hafva hört stegen af de annalkande främlingarne och därigenom fått ny näring åt sin ångest, ty klagotoner dalrade från hennes läppar och öfvergingo slutligen till ett högljudt jämmerrop. Hon vaknade därvid. Hennes blick böjde sig nu till taket, hvarest lätta moln, målade på blå botten, bestrålades af morgonsolen. Med en djup suck lättades det härdt prässade bröstet. Säkerligen vann hon lugn och klarhet. — Tom är du där? ljöd det från hennes läppar? — Ja, svarade pagen i sömnen, — Tom; gå ut i köket och hämta the! Hör du Tom, — Hvad förehar han då, efter ban ej vill gå? sade Aaurora efter längre tystnad för sig själf, ty den lille betjenten, som ej kunde värja sig mot sömnen, förblef helt lugnt sittande på sin pall. Generalarrendatorskan reste sig upp från sitt läger och sjönk förskräckt tillbaka, medan ett kort, afbrutet skri banade sig väg öfver bennes läppar. Hon hade nämligen varseblifvit främmande personer i rummet, och öfverraskningen beröfvade henne därvid all fattning. Långsamt lät hon dock sina fötter glida från ottomanen ned på golfvet och intog en stående ställning. Förgäfves bemödade hon sig likväl att öfvervinna den förskräckelse, som de främmande gästernas närvaro hos henne frambragt. Orörliga som blidstoder stodo Binder och de två andra grenadierna där. Med högtidligt alvar hvilade deras blickar på generalarrendatorskan. — Hvilka ären i, mina herrar? ljöd det ändtligen efter lång tystnad ängsligt och halfhögt från Auroras läppar, medan hon med venstra handen stödde sig mot bordet och tog ett steg emot de okända. — Jag är generalanditöreu, svarade Binder kallt. Denne herrn här (han visade på Westmaier) är tillförordnad kanslist vid min expedition, och mannen där (hans band riktades mot Aldrigfull, som stod några steg bakom de två andra) är en fältväbel vid kejsarinnans regemente, som blifven gifven oss till biträde. — Hvad önskar ni af mig, min herre? frågade hon. — Jag har kommit hit å tjenstens vägnar, genmälde den falske generalauditören, och önskar att få svar på nägra frågor af vigt. — Och därför stör man om nattetid min hvila? frågade generalarrendatorskan stött och ansträngde sig, för att samla sitt mod. — Nödvändigheten fordrar det, lydde Binders svar. I nödfall måste jag mot fru von Pignitzer inleda en criminal process. Aurora förskräcktes åter; hennes ansigte blef blekare, och hennes ögon slogos ned mot golfvet. . — Hvad önskar ni veta af mig? frågade bon med darrande röst. — Först beder jag er att skicka ut era tjenare, emedan jag måste tala med er emellan fyra ögon. På en vink af judinnan aflägsnade sig de båda betjenterna, hvarjämte äfven Westmaier, efter ett par sekunders sakta samtal med Binder, lemnade rummet jämte fältväbeln. Binder bjöd judinnan en fåtölj; hon satte sig ned, och han tog sin plats midt emot henne. — Fru von Pignitzer, sade ban, ni har för lett par dagar sedan till protokollet anfört upj ) gifter, som befunnits vara fullkomligt falska. — Jag har ej sagt ett enda falskt ord, lydde hennes svar. — Ni togs i förhör för en grenadiers skull som under titeln och namnet af baron Kaunitz kommit till er — Ja, min herre. — Känner ni de motiver, som förmådde ho