nom. Då betjenten nu på den besökandes sd bröst såg guldstickeri och en glänsande ordensstjerna, vek hans fruktan ögonblickligen ifrån!s honom. Han dolde därför sabeln bakom ryggen och nalkades. Binder såg mycket ståtlig och förnäm ut. Han hade klädt sig i en präktlig guldstickad uniform, fäst ett orderskors på bröstet och satt en guldbroderad trekantig hatt på hufvudet. Åfven ansigtet var förändradt; han såg åtminstone tio år äldre ut, hvilket ban hade åstadkommit genom flitigt användande af smink och tusch. — Hvad har du där för dig? frågade han raskt tjenaren. — Ingenting vigtigt, svarade denne. Jagsl ville blott se efter, hvarför furst Koharis kammarjungfru skrek till och tappade lycktan. Jag tror åtminstone att den här är hennes. — Här bor ju generalarrendatorskan fru von Pignitzer? frågade Binder. — Till ers exellens tjenst, lydde tjenarens svar. — År hon hemma? — Ja, ers exellens. — År hon ensam? — Jag tror, att endast pagen nu är uppe hos nådig frun. Under samtalet hade Binder jämte kamraterna, och betjenten inträdt i huset. Kammarjungfrun, hvars förskräckelse var större än hennes nyfikenhet lät ej vidare se sig, utan stannade i pigkammaren. — För mig till din matmoder, befallde Binder betjenten. Man kom först upp uti öfre våningens korridor, och där aflade gästerna sina kappor. Binder såg som nämdt är, ståtlig och imponerande ut i sin nya glänsande uniform af grönt kläde, hvars krage och upslag voro af guld på mörkröd botten. — Westmaier hade behållit sin militariska drägt, nämligen den långa rocken med de blanka knoapparne, det hvita sabelgehänget, sabeln med gula portepåen och den vanliga, svarta, trekantiga militärmössan med gul sidenkant och kejserliga örnen af gul metall pål framsidan. Han bar en pappersrulle under armen. Efter sitt ytre passade dessa tre personer mycket väl tillsamman. Den som såg dem, måste genast komma på den tanken, att de kommit å tjensteus vägnar för attuträtta ett militäriskt-administratift updrag. — Öpua dörren till din frus rum, befalde Binder betjenten, — Med hvad namn skall jag anmäla ers exellens? — Du skall alls icke anmäla oss, svarade Binder torrt utan blott gå på. Grenadiererne gingo genom ett litet lampuplyst förmak in uti fru von Pignitzers inre rum, Sakta gledo deras fötter öfver mattorua, till till dess betjenten vid öpnaudet af eu dörr sade: — Därinne är nådig frun. De inkommo nu i en stor och klart uplyst kammare, hvarest ljusa, retande landskaper betäckte väggarne, och en leende himmel var afbildad i taket. Från detta nedhängde en ampel af hvitt glas och af en dufvas gestalt, hvilken tjenstgjorde som lampa. Ett mildt sken strålade därifrån. På ett bord brunno vaxljus uti tvåarmade ljusstakar hvilka, ofördunklade af skärmar, kastade sitt sken på en kvinna, hvilken låg och slumrade på en turkisk soffa. En rosenfärgad sofrock af atlas omslöt hennes kropp. På den ena af hennes nakna fötter hängde en röd guldstickad sammetstoffel; men från den andra hade den fallit ned på golfvet. Den sofvande var Aurora von Pignitzer. Hennes page, hvilken satt några steg ifrån henne vå en pall, befann sig uti ett lika tillstånd. Hans bänder lägo på knäna, och med ryggen stödde han sig mot marmorväggen och snarkade. — Skall jag väcka dem? hviskade betjenten till mannen uti den präktiga guldstickade uniformen; men denne skakade på hufvudet, ty han willa föratt amantara An gaah H3BAr. minntar san — — N:k VV— — w— — —