Sundsvalls tidning – 17 oktober 1874, sida 2

som Tom bar, ådragit sig hans upmärksamhet; men han ansåg det då ännu för tidigt att anställa undersökning om dem, ehuru det endast var för deras skull, som han föreslog Binder att förhöra äfven honom. Då nu Tom oförskräckt nalkades honom, frågade han honom; — Huru mycket är klockan? Under det att han sade detta, grep han på en gång båda den unge tjenarens urband och tog uren af fickorna på honom samt lade dem på bordet. De voro af silfver och hade cisilerade boetter. Nästa ögonblick flög Tiburtii hand i en halfcirkel mot Toms ausigte och träffade hans venstra kind så kraftigt, att han vacklade åt höger. Grenadieren bragte honom dock strax åter i rätta ställningen genom att anbrivga honom en lika kraftig örfil på hans högra kind. Den så kraftigt träffade satte händerna för ögonen och utstötte ett dubbelt jämmerskri, — Tjuf! ropade Westmaier, för hvartdera uret, du stulit, flek du en extra belöning. Härmed hade hans vrede urladdat sig. Han stack båda uren i fickorna och lät banden hänga ute till åskådande på samma sätt som förut Tom. Detta skall vara min berr farbroder välkomnare än tusen gyllen! utropade ban i glädjen, glömsk af stället där de befunno sig. — Du faller ur din roll och sätter hela vårt företag på spel, hviskade Binder honom i örat. — Bah, svarade denne halfhögt, gossens öron värka ännu så mycket efter slagen, att han ej hör någonting. (Forts. )