FOP gudsrtornekelse lar en prest 1 Stane hafwa till tinget instämt twå af fina förfamlingsboar, båda enligt Öresundsposten kända fom förståndige och aktade män. En större fabrik har i dessa dagar anlagts wid Nässjö järnwägsstation af hr W. S. Stoopendaal för tillwerkning af rullgardiner af ett slag, hwilket hit tills ej förekommit i Europa. Hr S. bar i Nordamerika tagit kännedom om de nyaste upfinningarne i rullgardinstillwerkningen. (e. Jkpgs Db.) En nu tida Pygmalion. 3 fransia darhuset Bicetre afled nyligen en man, hwars galenstap war af en ganska egendomlig art. Hans namn war Justin, och han hade warit egare af ett war kabinett, hwari fans en samling af samtida be römda män och kvinnor samt beryktade förbrytare. På en fotställning i midten stod waxbilden af en ung, utomordentligt stön flicka, hwars hår föll i mjuka wågor ned öfwer de nakna stuldrorna. Jus siin hade kallat henne Elisa och föralstade fig i denna waxbild. Han kunde stå framför den hela timmar, föra länga samtal med den och tolka sin brinnande kärlek. Han försummade sin affar, folk uphörde att besöka honom, då han icke gjorde når got för att draga allmänheten dit; han blef en fattig man, och da hans hustru fårebrädde honom hans upförande, pryglade han henne. Till slut tillgrep hon ett kraftigt medel och slog en dag waxfiguren i stycken. Mannen blef rasande, grep en stör och började misshandla hustrun, fom han slulle hafwa dödat, om ide grannarne ilat till hennes hjäp. Justin blef nu helt och hållet mansinnig och fördes till Bicötre, där han lefde i fem år. Ända til det sista mar han betagen i den stöna Elisa, hwars bild alltid tycktes föreswäfwa honom. 1874 års landsting och järnwägsfrågan. I särslild strifwelse Hade fas bfshde, med anledning af en af sällskapet för Norrlands wäl wid dess senaste årsmöte i Umeå framftäld önskan, hemställt: att landstinget måtte besluta under: dånig framställning till k. m:t därom, att k. m:t täcktes låta redan under näftfommande år defini tivt undersöka sträckningen för norra stambanan, jämte möjligen ifrågakommande alternativer, i def fortfättning genom länet till Westerdottens länsgräns, emot förbindelse för landstinget att, åt minstone til bälften, bestrida den härför upfommande underfökningsefoftnaden. Allmänna efonomieutstottet, åt hwilket förberedningen af detta ärende updragits, förklarade fia i nu ingifwet utlåtande wisserligen dela den i skrifwelsen uttalade åsigt, att ingenting skulle få mydet päftynda stambanans utsträckande til länets nordliga delar fom om def inwänare wisade fig willige att för ändar målet underkasta fig nämnmärda upoffringar, men fann dock, enär stambanan först år 1880 beräknades uppnå höjden af Torpshammar, någon bråd ffa med undersökningar norr om Ångermanelfwen ej wara för handen och då tinget för närmarande bade åtslilliga gansta betydande utgifter att bestrida, ärendet utan ffada kunde få hwila till näfta landsting. Ordföranden anmärkte, att ganska betänkliga följder skulle härflyta af ett landstingets bifall till detta utskottsutlatande. Det more af stor wigt, att regering och riksdag klart och oförtydbart finge se, att norrländingarne snart wilja hafwa norra stambanan fortsatt ända upp till Haparanda och att de äro williga att för detta ändamål under kasta fig mera betydande uppoffringar. Genom ett gemensamt uttalande från de tre nordliga lä nens landsting kunde man ega hopp att afwäpna det mäktiga parti wid riksdagen, fom är, emot norra stambanans fortsättande ofwan om Ångermanelfwen. Om landstingen, sedan frågan nu en gång blifwit hos dem wäckt, undansköte densamma på sätt som af detta tings utskott föreslagits, skulle detta få tolkas, fom wore stambanans nara fortfättande of; tämligen lifgiltigt, och det nämda riksdagspartiet stulle däri finna ytterligare wapen för sitt syfte. Blefwe detaljundersökningar med det snaraste utförda, så torde det därefter blifwa lättare att intressera orterna för järnwägens brinz gande till ftånd samt att förmå dem att, efter Jämtlands föredöme, därtill sammanstjuta rundliga bidrag, hwarwid ett uprop til den stora industriens män säkerligen komme att inbringa en god grundplät. Om då slutligen landstingen begagna fin beskattningsrätt för att ytterligare fammanbringa en aktningsbjudande summa såsom bic drag till järnwägsbyggandet, sa kunna wi med en wiss förtröstan wända oss till statsmakterna och säga: fe här, hwad wi åstadkommit för den järnmwäg wi önska erhålla. På det fättet kunna wi kanfke före ärhundradets slut få banan färdig upp till Bottenwikens norra auda, hwilket annars ingalunda är att med någon säkerhet paräkna. Om man ej styndade så mycket sig göra låter under den etonomiskt gynsamma tiden, wore det fastmer att befara att ott eller nar smadår oflö