Sundsvalls tidning – 8 oktober 1874, sida 2

bakom muren. Som flickans inbillningskraft blifvit mäkta upjagad af hennes väninnas berättelse förekom det henne som ett spöke, och hon sökte därför sin räddning i flykten. Den nyfikne spejaren var grenadieren Westmaier, som jämte kamraterna Binder och Aldrigfull åhört de två kammarjungfrurnas samtal. — Om jag i dag vore glädtigt stämd, sade han, skulle jag skratta åt skämtet. — Vi bafva fått veta något, som vi kunna hafva gagn af, menade Aldrigtull. Generalararrendatorskan tror på spöken. — Det visar, tillade Binder, att hon ej lefver i frid med sitt samvete. — Nu få vi ej längre upskjuta vårt besök, anmärkte Westmaier. Månne man öpnar för oss? Redan i samma ögonblick knarrade husets port, och den gamle betjenten sprang ut för för att se efter, hvad det var, som narrat kammarjungfrun att skrika. I ena handen höll han en sabel och i den andra ett ljus. Blott långsamt och med försigtigt spejande åt alla sidor aflägsnade han sig trån porten. Han varseblef ett föremål med metallglans. som låg på marken och gick sakta dit och fick tag i blindlyktan, som pigan kastat ifrån sig och hvars ljus slocknat, Westmsier däremot besatte snabbt samt under lika tystnad porten. Honom följde hans kamrater. Då betjenten fick höra bullret vände han sig om och blef stående förstenad vid anblicken af de tre männen. slan var så förskräckt öfver denna ovanliga företeelse, att han ej vågade nalkas dem. (Forts.)