Sundsvalls tidning – 8 oktober 1874, sida 2

narens ande, hvilka detta hus förut tillhörde. — Nej, det skall vara en Polsk ädling, som man i Wien skjutit såsom brottsling. — Gud vare oss nådig! En kall vindkåre löper redan utåt min ryggrad. — Huru ser det då ut? — Jag har iote ännu sett det, och jag hoppas, att det ej skall komma, medan jag är inne hos nådig frun. I rummet brinna dessutom natten igenom fyra vaxljus, som blifvit invigda af Stefanermunkarne. — Din nådiga är ju judinna? — Men det är en kristen som spökar. — Ja så! Men huru kommer det sig, att en Polack, som blifvit skjuten i Wien, kommer hit ut till Baden? — Det begriper jag inte. — Kanske finnes hela spökeriet endast till uti din nådigas inbillning? — Ja. Så tror åtminstone jag, ty annars skulle jag ej stå ut längre bos henne. — Jag måste altså återvända ensam? — Skall jag skicka en betjent med dig? — Era betjenter, kära Fauny, austå mig inte. Altså god natt! — Gifve Gud att dic önskan måtte gå i follbordan! Frunotimret utanför fönstret gaf plötsligen till ett högljudt anskri, kastade lyktan ifrån sig och ilade med pileus fart utför gatan. Orsaken till bennes förskräckelse var ett ansigte med långa mustascher, som stack fram vid hörnet och klart belystes er skenet från hennes lyckta. Detta ansigte tillhörde en af de tre männen, som vid fruutimrets ankomet hade dragit sig tillbaka