1 — 2 -— 2 2— b— — ve w — 2 2 , Vf MM HBA HA, BV arrÅungvtt AR minstone upskjutes. — Släpp mig ut, svarade hofspaliermakaren förtrytsamt. För din kamrats skull sätter jag ej mitt ryckte på spel. Och hvad skulle det och tjena till? Han kan ej mer räddas. — Jo, han måste räddas! utropade Tiburtius med häftighet. Jag vill ej blifva salig, om jag låter hänga honom! — Tiburtius, var förståndig! utropade i sin tur gubben, förfärad. Du har upfyldt din pligt kamrat, då du gjort allt, för att rädda honom. Du måste nu lemna honom åt hans öde, efter du ej vinner något genom att stöta hufvudet mot väggen, Nej jag lemnar honom inte åt hans öde, genmälde Tiburtius och stampade därvid på marken. Må djefvulen taga mig och er om vi låta honom dö på g.lgen! Betagen af fasa, gjorde gubben korstecknet. Herre, förlåt honom hans synd! stönade han. Skulle djefvulen taga mig för mina välvilliga försöks skull? — Hvilken vilde min unge brorson är! Mot bonom har jag visat mig mycket svag, och han behandlar mig så kärlekslöst. Härvid torkade han ögonen. — Ni kan göra mig arflös, om ni villl, onkel; men gif mig nu blott två hundra dukater, ty så mycket behöfver jag till att rädda Lachner. — Ja, sade den gamle kallt, du skall få penningarne. Två hundrade dukater göra mig ej fattig. Förskingra dem, som du gjort med fickuren, dem jag gaf dig. Han öpnade därpå ett skåp och drog ut en låda, hvari många dukatrullar lågo. Ett par af dem tog han ut och upräknade dem åt sin unge kusin den af honom begärda summan. — Gud vedergälle er, sade Tiburtius, när han mottog dem. — Först skall djefvulen taga mig, mumlade den gamle, och sedan får jag ett: Gud vedergälle er! — Du är en narr pojke! — Var ej rädd för den onde fienden, farbror Lachner skall ej hänga. — Men om alla dina bemödanden blifva fruktlösa? — bå laddar jag mitt gevär och skjuter min kamrat, när han skall utföras ur arresten. Han skall ej dö genom bödelns hand. Den gamle spratt till och fattade hastigt åter hatt och käpp. — Jag går till Kaunitz! suckade han. Kanske det hjälper. — Och vi göra Pignitzerskan ett besök. Kom med Binder! — Var förståndig Tiburtius och begå inga dumheter! — Jag gör, hvad jag måste. Härvid kyste han farbroderns hand och ilade ut genom dörren. Då Binder ville följa honom, kvarhölls han af hofspaliermakaren. — Käre vän, sade denne, darrande, till honom: Gif akt på min Tiburtius. Han är en hederlig gosse, men något obetänksam. Om en olycka hävde honom, blefve det min död! Binder sökte med några ord lugna den gamle och lemnade därpå hastigt rummet. Då de båda grenadiererna skulle aflägsna sig, kom Aldrigfull dem till mötes. Stor bestörtning afspeglade sig uti hans ansigte. Kamrater, jag är fri från arresten, men tröstlös, sade han. Den olycklige! — då jag kom ut ur arsresten, förde man honom till förevisningsrummet. Om tre dagar lefver han ej mer. Denna underrättelse åstadkom hos Binder soch Westmaier en lika stor bestörtniug, som de sågo afmålad i Aldrigfulls ansigte. d — Nu hafva vi ingen tid att förlora. Aldrigfull är du tjenstledig? frågade Westmaier. — Ja, lydde svaret, — Får du stanna ute öfver natten? — Jag får med lätthet tillstånd därtill. — Bed genast därom, och begif dig, när du fått det, till Spinnerskan vid korset. Där väntar du oss. Vi komma åkande. — Hvad skall nu ske?