— Nej, svarade Binder kallt. — Hvarför icke? — Emedan hon blifvit insatt. — Hon sitter altså i fängelse? — Man har beskylt henue för högförräderi Lachner ville göra henne lycklig, men har störtat henne djupare i olyckan. — Hon kan således ej hjälpa honom? — Och har du frågat efter Pignitzerskan? — Hon har verkligen afrest från Wien, — Och vet man inte hvarthön? — Hon skall uppehålla sig i Baden. — Då måste vi fara dit ut. — Wisserligen måste vi det. Jag har äfven redan upgjort min plan. — Låt mig höra den. — Vill du våga något för Lachner? — Jag tror att jag redan bevisat det. — Vill du äfveo sätta mycket på spel, för att bjälpa honom? — Ja, — Då blifver du belåten med min plan. Jag väntar blott på min herr farbroders återkomst för att genast därefter anträda resan till Baden. — Hvart har han begifvit sig hän? — Till hofvet. Jag lemnade honom ingen Lachners benådning. — Hoppas du något af hans åtgöranden? — Han har höga gynnare, — Som dock ej måste vara särdeles inflytelserika. Annars vore du numera ej soldat. — Furst Kaunitz hade utmålat oss illa. — Min farbor kommer. Jag känner igen honom på gången. Genadieren Westmaier skyndade ut, för att emottaga hofspaliermakaren och höra, om någon förhoppning fanns, det Lachner skulle kunna räddas. Och några minuter sednare helsade den gamle herrn på Binder. Icke endast på hans fina drägt, utan äfven på hans gravetiska hållning såg man, att han ansåg sig tillhöra hofstaten. Hans fylliga kinder hade afifvern blifvit röda. Åldern hade ej ännu böjt honom; men hans hufvud började luta. — Kom inte mer med ett sådant updrag åt mig! svarade han, förtörnad till sin slägtinge medan han lade käppen på bordet och den trekantiga hatten där ofvanpå. — Ni har altså ej uträttat någonting, snälla farbroder? frågade grenadieren Westmaier. — Jag har blott haft skam af affären, svarade den gamle. Furst Kolloredo sade till mig: — Min gubbe, hvad aom ej bränner dig, skall du ej blåsa på. Den grenadier, för hvilken du lägger dit ut, är en stor spetsbof, som ställt. till mera spektakel. än du ens anar. Har Hans pannas skrynklor hafva fördubblats. Vet du, min gubbe, hvad som är orsaken därtill? Denne gynnaren Lachner har afskyvärdt bedraro, förr än han lofvade mig att söka utverka du under de sista dagarne sett furst Kaunitz? git honom. — Jag åsna lät mig ej nöja med dessa ord utan försökte vidare min lycka. Jag vände mig till kammarfrun Guttenberg, som hos kejsarinnan står i hög gunst, och bad henne att lägga sig ut för Lachner, så att han kunde få nåd; men hon läste lagen för mig riktigt med besked: — Herr Westmaier borde skämmas, sade hon, att bedja om nåd för en brottsling som begått en hel rad missgerningar. Herrn säger Ju, att han är oskyldig? Akta sig för att eäga detta allt för högt. Annars kunde det lätt hända, att ordet hof komme att strykas utur titeln. — Gick ni då, utan att våga något försök? — Nej, Tiburtius, ännu hade jag ej förlorat modet. Min bästa fröken, svarade jag. Såvidt jag vet, är det ingen förbrytelse att bedja om nåd för en olycklig. Jag vill vända mig till kejsarinnan-drottningen. Många hafva redan blifvit benådade, som mindre förtjent det än Lachner. Jag känner honom. Det är en yngling med djupa kunskaper och de största talanger, och det vore en evig skada, om han mA Att ad e.o BaAbEI. 4