414—4— 1 11Aa 01 dotuCcrT) UTI OVE anm -Ieida stod auditören med den upslagna lagboker i handen. — Grenadieren Lachner, sade han nu i högtidlig ton, den lofliga krigsrätten har dömt äfe ven honom efter rätt och samvete och funnit ,Ihonom skyldig till trohetsbrott, deserteriring och högförräderi. Därefter upläste nlauditören ur lagboken de paragrafer, som be,Istämde straffet för dessa förseelser. Detta strafl var döden genom hängning. öÖtverstlöjtnanten tog sedan den hvita stafven suprepade auditörens ord och sönderbröt den samt ilade de båda bitarne åter på bordet. Lachner förlorade ej ens nu fattningen, ehuru han var hågst uprörd. Han blott uplyfte handen mot himmelen och sade med uprörd, men fast -I ton: — Gud skall hjälpa! Därefter lemnades han åter åt vakten, som såterförde honom i fängelset. Tionde Kapitlet. Hos spaliermakaren. När grenadieren Westmaier, som redan åter bar civila kläder, inträdde uti spaliermakarens boning, möttes han där af en älsklig flicka af l7 eller 18 års ålder. Westmaier spärrade vägen för henne oeh sade: — År min farbroder hemma? Flickan skakade på hufvudet. — Har Binder ännu varit här? frågade grenadieren åter. — Jag har i dag ännu ej sett till honom, Isvarade hon uti en sakta och sorgsen ton. Westmaier tog henne om hakan och uplyfte hennes hufvud. — Hvad står på, Lisette lilla, sade han. Hon har blifvit lika röd i ansigtet, som färgen på min uniform. Den tilltalade var hushållerska hos hans farbroder och på långt häll beslägtad med honom Denna befattning innehade hon sedan ett år tillbaka, och hennes föräldrar, hvilka bodde uti Meissen, hade haft stort besvär, för att förmå den rike spaliermakaren att taga flickan till sig. Gubben tillkännagaf nämligen, att han redan gjort sitt testamente, hvadan altså flickan, om hon artade sig än så väl, ej af honom kunde vänta mer än ett ganska ringa belopp. Men då hennes föräldrar försäkrade, att det ej var egennnytta, som förmått dem till denna begäran, utan endast önskan att skaffga cin dotter 81228 DusSEAHH iv SKAHA SiH UOLLOI anställning i ett hederligt hus, tog han henne till sig och fick aldrig anledning att ångra det. Vi återgå till berättelsen. — Då Westmaier höll flickan om hakan, såg han henne utgjuta ett par tårar och frågade därför: — Har någon gjort dig något ondt, Lisette lilla? — Nej, ingen, svarade hon; men jag kände mig så beklämd om hjärtat. — Hvarför då, om man får fråga? — För den olyckliga människans skull, hviskade hon rädd. Jag har visserligen endast en enda gång sett honom; men han är hans goda kamrat och skall ej hafva gjort något ondt. . — O de kvinnorna! sade han bittert. Jag hade verkligen god lust att utrota hela det falska slägtet. Hennes tårar äro blott krokodiltårar. Hon måste tvärtom i hjärtat innerligt glädja sig öfver detta fruntimmerspolitikens mästerstycke. — Fy! svarado hon förebrående. Det finnes nog ingen kvinna, som lär känna Lachners olyeka och icke smärtsamt beklagar honom, till och med om han ej skulle vara aldeles skuldfri. — Ej skulle vara aldeles skuldfri! brummade grenadieren och vände sig bort från flickan. Nedstämd gick han därpå af och an uti rummet och kastade sig slutligen ned på en stol och blickade dystert framför. Katten kom bort till honom och började lekfullt kretsa omkring hans fötter, såsom hon ofta förut gjort; men han sparkade henne från sig med en förbaunelse och steg upp igen från stolen och började återigen gå fram och tillbaka i rummet. Westz OM I 3 2424. 1 . ve