SOVMTMVO MS AMV UM VIS aullcu, ALL UA UID förstått honom och fritt skulle uttala sin m nivg. — Jag har svårt för att reda mina tanka svarade han och tillade efter kort uppehåll: — Man borde nästan tro, att Lachner ic! gjordt något ondt. Så oskyldig såg han u och så väl kunde han förklara allting. F. öfrigt vill jag gerna öfver honom döma likso herrarne, som förstå den saken bättre än e af oss. — Fråga den andre grenadieren angåene bans mening, inföll öfverstlöjtnanten. Den hi karlen är både trångsinnad och har för ring fattningsgåfva. Auditören vände sig därefter till Hausval med frågar: — Är den anklagade skyldig till deserte ringsbrott? — Nej, svarade denne uti säker och fast tor Förvånade sågo alla utom Tolfkrus på ho nom. — Hvarför inte? frågade auditören vidare. — Lachner hade en permissionssedel af si kapten, hvari inte stod uptaget, hvilken väg ha skulle gå. Dessutom återvände han frivillig — Fruktan och ånger hafva redan förmåt mången att frivilligt återvända, anmärkte audi töron. Detta mildrar väl deras straff, men ka dock ej göra det gjorda för ogjordt. — Lachner hade permissionssedel. — Men herr öfversten ropade efter honor och befallde honom att stå stilla, — Det skedde utom tjensten, och den an klagade påstår sig bvarken hafva igenkänt her öfverstens stämma, eller urskiljt hans ord. De är visserligen sant, som nyss nämndes, att hel: regementet på en gång förstår herr öfversten kommandoord. Detta kan dock ej tillämpas p en enskild i de ögonblick, då han ej vänta order och med spänd upmärksamhet lysnar därpå Jag förklarar härmed den anklagade oskyldit till deserteringsbrott. — Fråga honom vidare, befallde ordfö. randeu, — Anser han den anklagade skyldig till hög förräderi? — Nej, ljöd det lika bestämdt, som förr: gången från Hauswalds läppar. Denna beskyllniag har han fullkomligt vederlagt. Sådan äl åtminstone min upfattning. — Han är intagen till sin kamrats förmår och vill hjälpa honou, tog auditören å nyo til ordet. — Jag är intagen för min kamrat, svarade Hausvald, och vill hjälpa honom, men ingalunda af medlidande, utan af rättskänsla. Auditören vände sig till öfverstlöjtnanten med de orden: — Det ser ut, som om denne man är: hemligt förstånd med den anklagade. — Anser ni honom för hans medbrotsling svarade regementsofficeren, så låt anklaga honom. Härpå upsteg korporal Tolfkrus och sade: — Herr öfverstläjtnant, om vi besittare e få följa vår öfvertygelse. anhåller jag att fö utträda ur domstolen. — Jo det förstås, svarade öfverstlöjtnanten Vi svuro alla före denna omröstnings börjar att så göra; men efter målets utredning ansei jag denna öfvertygelse ej kunna blifva mer är en. Det är nu hans tur att ytra sig. — Jag fruktar, att det kommer att gå mig likasom grenadieren Hauswald, genmälde Tolfkrus. Jag anser nämligen hvarje anklagad, synnerhet då anklagelsen gäller lifssak, börs tillåtas all den motbevisning, som till hans förmån kan åstadkommas. Lachuer önskade at få fru von Pignitzer hörd ännu en gång. Efter nu hennes bortresa sätter hinder i vägeu därför, borde vi tillåta honom att få de två andra personerna hörda. Jag tyckte han uämde er fru von Prager och en sångare Ferrari. — Jo, genmälde anditöreo, så hette de; mer som den anklagade ej upgifvit, hvarom de skulle höras, fäster krigsrätten ej afseende vid J 1 — oo 0