Hwarjehanda. Teatralistt nojs. En brefslrifware i Stockholm berättar N. TI. följande luftiga historia. Att den utnötta folkpjesen Andersson, Petters: fon od) Lundström slulle ännusen gång funna göra lyda, det war mer än man anade Men så gör Holmquist fin Lundström på ett få tokroligt och jovialistt fätt, att till och med den wärsta nykter: hetspredikant fan afwäpnas. Därtill har han fått några nya kupletter, t. er. om Kullmanns pistol, och som sjungna på Ö:s bekanta Åborsumsdialekt mäste ges hwar afton da capo. Äfwen har Holme quist i denna pjes dragit nytta af fin utrikesrefa i måras: han har i Stockholm infört tyskarnes sätt att alltid, wid inropning efter en kuplett, ha en ny ba-capo-vers til hands. Alldensiund jag fått tillätelse att meddela några verser med den kända refrängen om fometenå fmans, slall jag här ge exempel på Holmqusts sätt att knipa pu bliken. Sedan han fjungit några kupletter om paftor Knat om (spanska röfmarehorderna, om påfs wens abjolution, gående ut på att Lundström numera är !ofelbar, etc, gör D. fin sortie och blir inropad — det är gifwit! Då sjunger han en kuplett om Bazaine, afhandlande att B:s rymning helt enkelt slett genom att Hlinka med kometens fwans. Ny sortie, ny inropning. Sång: J Tyskland, hwart jag mig begett,