Sundsvalls tidning – 29 september 1874, sida 2

———— ätven. Öfversten gick därmed tillbaka och satte. sig igen på sin stol. Auditören hade just slutat sitt tal, och därefter höjde öfverstlöjtnanten sin stämma och sade: — Mina herrar offiserare, underoffiserare och soldater, det är nu vår pligt att döma öfver den anklagades skuld eller oskuld. Jag upmapar er ännu en gång att döma efter rätt och samvete och väl betänka att det gäller en medmänniskas och kamrats högsta jordiska egodelar, nämligen hans lif, ära och frihet. — Vidare, fortfor öfverstlöjtnanten, måste jag bedja er äfven besinna att det här är fråga om något ännu högre. Vi hafva svurit trobetsed åt kejsaren och kejsarinnan, och jag förutsätter, att ni alla gjort det med värma och upriktighet. Hvem som är en fiende till deras majestäter, den måste vi äfven ause för vår fiende. Vi hafva svurit fanan trohetsed, och den som bryter den, måste äfven hemfalla åt det därför bestämda straffet. Eljest sönderslitas alla disciplinens baud, och det nu med rätta så högt aktade soldatståndet blir ett föremål för både vänners och fienders förakt. — Vi i krigsrätten få altså ej låta bestämma oss af hat, medlidande, fördom eller efterdöme; ingen rätte sig efter den andre, utan följe oförskräckt sin inre öfvertygelse. — Nu till omröstningen. Adjutanten skyndade ut efter en korporal, hvilken på befallning utförde fångeu ur salen. Medan hau stod i korridoren, bevakad af tre musketerare med fäld bajonett, röstade krigsrättens medlemmar öfver -bans blifvande öde.