Sundsvalls tidning – 26 september 1874, sida 2

Sundsvall d. 26 Sept. Aftonsångsgudstjensten i söndags förrättades af missionären Lundahl, hwilken, född i Jämtland och prestwigd inom swenska kyrkan, någon tid arbetat som missionär i ÖOft-Afrita, dit han, efter wäl förrättadt wärf här hemma, ernar återmända. Alla sittplatser i kyrkan woro uptagna och äfwen gångarne wore befolkade, få att det med all fäkerbet war för en folkmängd af 1,000 personer, fom br Lundahl talade, framläggande fin erfarenhet om tillståndet bland hedningarne, upmanande åhörarne till frikostigt gifwande åt missionens heliga sak och bedjande åkerns herre att sända arbetare bland den myckna säden. Såsom bewis af hedningarnes råhet och mild het anfördes dels beskaffenheten af deras bostäder, hwilka i allmänhet taget woro sämre än de, hwari wi här i landet hysa wåra fmwin; dels oc arten af deras föda, i det de med ofantlig glupffhet förtära rått fött oh dricka blodet af lefwande tEreatur, på hwilka de öpnat ådrorna, fom de, sedan de släkt fin törst, åter tilllinda. Widare omnäms des såsom synnerligen barbaristt, att den kallades en hjälte, hwilken dödat många fiender och att ju flere han dödat, desto högre stod han i rang som hjälte; att krig woro ytterst hwardagliga händel: ser och ofta framkallades af blodtörstiga konungar och till sist att att de krigsfångar, fom ej dödades, gjordes till slafwar, af hwilka ej mindre än omkring 30,000 såldes såsom sådane. Denna stildring, oimotsägligt sann som den må wara för hedningarnes widkommande, lockade tårar i många åhörares ögon, — tårar fom lifligt kallade i minnet den bekanta förmaningen: Grå ten öfwer Eder sjalfwa och Edra barn! Ty det fan ej nekas, att wi här hemma ha aldeles tilräckligt med osnygghet och råhet för att ej i första rummet böra egna all upmärksamhet åt deras mot: werkande bland oss själfwe, lika som oc att det Elander, fom rättwisligen uttalas öfver hednin: garnes låga föreställningar om hjaltemodet eler ofwer deras krigista lystnad, med ännu mera fog fan oc) bör tillämpas på just samma lyten hos de kristna folken, hos hwilka de naturligtvis äro ännu storre och ännu oförlätligare fel än hos de barbariste hedningarne. Ocksa funna wi ej neka, att wi gladde oss mycket åt predikantens bestamda, alwarliga och warmhjärtade förkastelsedom öfwer