teligen: Lachner berättade för Binder alla sina äfventyr med undantag af dem, som hade afseende på den hemliga diplomatiska konferensen och furst Kaunitz, efter som han lofvat honom orubblig tystnad. — Det skall ske som du vill, sade Binder härpå. Jag, Hauswald och Westmaier skola rådpläga om de lämpliga medlen, baronessan Wittbahn skall kanske få den skrift, som för henne är så vigtig, och arrendatorskan tvingas att bekänna, att det var hon som utbytte den emot en annan, hvilken bragt dig i misstanke för förräderi. Men det oaktadt, kära broder tror jag inte, att du är hjälpt, utan att det andra sitter djupare. Du måste ut med ännu några af de hemligheter, som du med så stor sorgfällighet söker dölja, ty ännu begriper jag ej, huru du stött dig med din gynnare. — Det kan jag inte, broder. Skulle du icke förakta en fästningskommendant, som upgifver den plats, hvilken han för hvarje pris måste söka bibehålla. — Vän Lachner om du, såsom soldat gjort din pligt, skulle du ej nu befinna dig i en så kritisk belägenhet. — Det gifves äfveu andra pligter, som måste vara oss heliga, ehuru krigslagen inte innehåller något enda ord om dem. — Ja, nämligen de, som härleder sig från slägtskap, vänskap och kristlig kärlek till nästan; men nu är det upstält såsom grundsats att alla dessa pligter äro underordnade under tjenstepligten. — Soldatständets upkomst grundar sig på fosterlandskärleken och på lydnaden för personer, hvilka styra folkens öden. Om du är ditt lands trognaste son och din furstes ifrigaste anhängare, så är du äfven en god soldat. Af denna grundsats alstras heliga pligter, under hvilka tjenstepligteu är underordnad, äfven om intet ord därom finnes i krigsartiklarne. Häraf, käre Binder, kan du draga slutsatser, som rättfärdiga mig, om jag undanhåller dig min hemlighet och, äfven med fara att förlora hufvudet, afhåller mig från hvarje utsago, som skulle kunna ställa den på spel. — Jag tror, käre Lachner, svarade Binder, att du falskeligen öfverflyttar din sak på ett owråde, som du ej tillhörer. Du tyckes anse din hemlighet lika betydande med fäderneslandets bästa. — Och om det verkligen förhöll sig så, invände Lachner. — Då skulle du likaledes ej dröja att göra mig meddelanden, på det jag må gifva dig rad. Genom min kännedom därutaf skall jag säkerligen ej skada landets intressen. — Förgäfves söker du att förmå mig därtill. Du vet nu, angående hvilken högvigtig angelägeuhet jag aflagt tysthetslöftet. Hvad jag kunde säga dig, har jag redan meddelat. Nionde Kapitlet. Lachner inför krigsrätten. De båda vännernas samtal afbröts slutligen laf ett buller vid dörren. Profossen inkom åter, beledsagad af en vakt, och tillsade Lachner att sfölja sig till krigsrätten. Några minuter sednare stod den anklagade uti domsalen. Framför honom vid ett långt bord sutto hans domare, hvilka voro öfverstlöjtnanten 1 auditör, 2 kaptener, adjutantea, 2 förste löjtnanter, 1 andre löjtnant, 2 fanjunkare, 2 fältväblar, 2 -Ikorporaler och 2 gemena. Ibland dessa förde löfverstlöjtnanten ordet, auditören var åklagare Iloch adjutanten förde protokvilet. Öfversten var ,läfven närvarande, men satt vid sidan af bordet i en ländstol, då han blott som åhörare var rtillstädes. För öfrigt funnos bland domrarne näfven Hauswald och Tolfkrus. Bordet var betäckt med en mörkgrön duk. Därpå lågo utom protokollet och åtskilliga böcker äfven en blottad värja och en hvit tunn staf, som korsformigt låg öfver varjan. Midt på vordet såg man ett svart crucifik och vid båda sidorna däraf stod 2 vaxljus i höga enkla mesisingsstakar. Löfwenwald blickade skarpt på den anklagade.