sdet nyss upräknade framför sig ett det skönaste ögonpar, hvars milda blick fördunklar alla ordensstjärnor; men när han upslår ögonen, mötes blicken af de ruskiga fängelseväggarne och det svarta, ovala stenkruset med det söndriga handtaget. Den fuktiga luften i hans sell har ingalunda någon förvandtskap med de fina dofterna och vällukterna i denna förnäma verld där han kände sig så hemmastadd. Sasom en gosses lekboll slungades han öfver till ett käriekslöst eden, och som en lekboll kastades han till baka och föll i ett råttbål. Var då allt detta blott en dröm! Visserligen lar ingen kunna förneka, att en grenadier stundom kan hafva lika angenäma drömmar, som den mest svärmiska, romanläsande flicka; men den rasslande kedja, hvilken omslöt honom. tillhörde obestridligen den sakna verkligheten, en verklighet alt för påtaglig, för att kunna höra till drömmarnes område. Lachner befann sig verkligen i fängelset, och det lika så välförtjent, som han förut såsom medlem af den mest oblandadt aristokratisk krets, hade dansat i grefvinnan Sonnenbergs fl palats. Ett buller hördes, och en aflägsen dörr öp-Inades, fotsteg och vapenklang ljödo från försaslen, hans fängelsedörr öpnades, och strax därpå inträdde en soldat, som var fängslad på samma sätt som Lachner. Profossen och en korporal följde honom; men der öfriga vakten stannade Ji det ytre rummet. Den fångne grenadieren uplyfte hufvudet och betraktade med förvåning sin nykomne fängelsekamrat. — Här har han sin medfånge. Me hen e8 NT — — — Med dessa ord vände sig profossen till den nykomne: — På britsen fiunes plats för er båda! men kommen öfverens i godo annars skall jag lära ler mores. Lycka till treflig samvaro, mina herrar! Efter dessa hånaade ord aflägsoade sig profossen med vakten. Dörren tillslöts åter, och det blef å nyo åter tyst omkring dem. Med vänligt leende min stälde sig den nye fången framför den äldre. Djupt alvar och stor bestörtning afspeglade sig dock i Lachners anlete när han till den nykomne sade: tl — För Guds skull hvad har du gjort, BintIder, efter som jag ser dig i bojor framtör mig? ) — flm! svarade denne, jag har burit mig tokigt åt. Stöld, gudstörnekelse, grof insubordinatlition och rymningsförsök. — Det är lögn! svarade Lachner ech sprang, ytterst uprörd, upp från sin stol. — Så förefaller det äfven mig, svarade Binder. — Sålunda hvilar äfven på dig en falsk misstanke? — Nej, vid min heder ingalunda! t — Vid din heder? D Snderbräka ej din hjärna, ty lång tid a torde förgå, innan den gissar det rätta. Jag vill säga dig det. Öfversten värderar mig nå-Igot och adjutanten mycket. Löwenwald har ej elgjort mig någon förebråelse, därför att jag ej osigenkände dig, när jag kallades till honom, för -latt taga hans gäst i betraktande. Den skojaren, sade han, hade maskerat sig så väl, att -ljag likaledes blef bedragen af honom, och han när ej så slug som jag. Men trösta han sig; nså oerhördt skälmens brott är, lika svårt skall -Ihang straff blifva. Du begriper naturligtvis, elhvem de menade? Sedan rådslogo öfversten, öfglverstlöjtnargen och adjutanten, huru de skulle aflocka dig bekännelsen, hvarför du spelat baron Kaunitz roll. — Snabbast hiana vi därvid målet, menade öfverstlöjnanten, om vi hos Lachner innestänga -sen pålitlig person. Denne måste berätta hos nom, att han gjort sig skyldig till en svårare -Iförseelse, osh svärja honom evig vänskap, På tdetta sätt skall han tillvinna sig den falske tbaronens törtroende och af honom erfara, hvad rvi önska veta. 1) Jag uämude mig själf och utskäde dig dugrstigt samt nämnde, att jag endast för din skull onödegats taoa tvånosvärfniug. och att ias derna