gra timmar öfver den tillåtna tiden, ty annars visste han sig ju ej hafva begått någon förseelse. Det från honom röfvade dokumentet måste återskaffas på annat sätt än genom ett direkt anfall på generalarrendatorskan. Han hade intet val, utan: framåt till kasernen! Sjunde Kapitlet. Nödvändiga uplysningar. Vi måste nu knyta tillhopa en tråd i vår berättelse, som plötsligen sönderrefs, och vidare omtala, hvad som tilldrog sig i kasernen, omedelbart sedan Lachner lemnat den. Författaren hade afbrutit den, för att desto hastigare komma till vändpunkten för Lachners öde, ty förklaringar voro nödvändiga, som då ej längre kunde upskjutas, medan dock intresset för honom fordrade en rask utveckling. Då vi ou med vår själs ögon ha följt honom på hans väg till IIernals och därifrån tillbaka till kasernen, vilja vi återvända till de förra tilldragelserna, hvarur man ensamt kan förklara huru polisinspektoren, Kröger, nästan samtidigt med grenadieren inträdde uti baronessans boning. Då Westmaier hörde bultandet på dörren och de hotande orden utifrån, fattade han raskt beslut, att följa den flyende Lachner genom föastret. och utförde det äfven. För att sopa igen spåren till sin och de andra grenadierernas medbrottslighet, tog han på ryggen kuytet med flaskor, tallrickar, stek och bakelser m. m. och nedklättrade därmed samt försvann hastigt bakom hörnet. Emot hans förmodan blef han ej förföljd, ty personer, hvilka ifrån fönstret sett Lachner fly, ilade alla till Aldrigfulls dörr, utan att tänka på att en andre kunde på samma sätt vilja aflägsna sig. Sedan därför Westmaier stått några sekunder och tittat tillbaka genom spriogoroa på ett plank, hvarifrån han kunde vika af in på en trång gränd utan att blifva bemärkt från kasernen, gick han vidare utan äfventyr med sitt knyte till sia farbroder hofspaliordkakaren. Örversten själf stod i spetsen för den lilla bop, som inträngde i fältväbelas boring efter att hafva slagit in dörren. Lövenwald var ytterst förbittrad. Han hade själf sett karlen i civila drägten aflägsna sig från kasernen, ty han befann sig just då uti profossens boning i bottenvåningen, för att i egen person utsläppa löjtnant Wandelstern ur arresten. Lachners väg gick förbi detta rum, och öfversten stod just vid fönstret och såg på en söndrig glasruta, som profossen visat honom. Ögonblickligen tänkte han, att flyktingon måste vare Lachner, efter som han förgäfves sökt honom vid kompagniet. Hastigt ryckte han därför upp fönstret och befallde mannen i civila drägten att stanna, och då denne ej behagade lyda honom, ropade han: — Jag känner dig rymmare. Du är Lachner! Den flyende grenadieren hörde visserligen skriket! men han hvarken igenkände öfverstens stämma, eller hörde de efter honom ropade orden, ty om detta varit händelsen, skulle han säkerligen ej hafva souperat hps fru von Pignitzer och därigenom tusenfdldigt försämrvt sin kinkiga belägenhet. När Lövenvald i sällskap med Wandelstern och adjutanten lemnade arresten, begaf han sig upp i ofvanvåningen och lät öpna dörren. När han fann rummet tomt befalde han, att man genast skulle upsöka och föra till honom fåltväbeln, som bodde där. Redan några minuter därefter stod Aldrigfull framför regementsbefälhafvaren, som med mörk min frågade honoms — Hvad har har tilldragit sig? — Herr öfverste, svarade fältväbeln, jag kommer nu från femte kompagniet, där jag nu tjenstgör. Hvad som tilldragit sig här under min frånvaro, har jag ej ringaste aning om. — Huru länge var ni borta? frågade öfversten å nyo. — En half timmes tid, herr öfverste. Kanske något mindre.