darne och sprang framåt på en suöbetäckt åkerren, hvilken gick vid sidan af ett staket. Skriket bakom honom tystnade visserligen icke, dock hördes det altmera aflägset. Likväl bevingade ångesten hans steg, ty han ville ej låta polisbetjeningen öfverlemna sig åt regementet, emedan detta ibland militären ansågs för den största skam och alltid medförde en strängare bestraffning. Morgonen grydde redan; dock upstego dimmor, som förminskade luftens genomskinlighet och mycket bidrogo till att låta Lachner undkomma vakten, ehuru denna ej visade brist på nit. Han hade valt riktningen emot Döbling och kom under sitt springande till en smal hålväg, som genomskar vindrufveplanteringarne. Denna satte han öfver; den honom förföljande främste polisbetjenten försökte detsamma, men hade den oturen att falla ned däri och i fallet vricka foten, så att han ej kunde resa sig upp, ehuru djupet ej var en famn. Lachner hade kommit i grannskapet af Nussdorferlinien och nalkades densamma nu med förminskad skyndsamhet, ty de tre andra polisbetjenterna hade upgifvit förföljandet och i stället egnat sin upmärksamhet ät den olycklige kamraten. Visserligen hade hatten fallit af honom under brottningen; men i stället band han näsduken omkring hufvudet. I denna drägt tänkte han först ingå i staden genom Nussdorfertullen; men suart ändrade ban dock afsigt. Om jag går in genom tullen, råkar jag ur askan i elden, tänkte han, ty om polisinspektoren kunnat anställa jagt efter mig, kan jag med mycken sannolikhet antaga, att vakterna vid alla tullar blifvit gjorda upmärksamma på mig. Det måste så vara, ty om fältmarskalken Lascy befallt, att jag såsom en högst farlig person skall arresteras, måste alla rättvisans armar utsträckas, för att gripa mig. Jag mäste taga min väg öfver linievallen, och det på samma ställe där jag klättrade upp, när jag kom från den diplomatiska konferensen. Då hade jag bättre förhoppningar än nu. Det ser ut, som om jag vore på god väg att blifva Platzls efterträdare. Jag undrar hvilken kår som nu har tjenstgöring vid tornet? Skiltvakten går nog ej vid vallen. Viuden blåser ifrån borgen skarpt, som en rakknif, och posten undviker nog att spatsera vid vindsidan. Jag försöker min lycka, Raskt åstad! Lachner steg ned uti liniegrafven och klättrade med lätthet upför jordväggen, som då ännu ej var gräsbeväxt. Många personer sågo honom från ofvanvåningarne af husen vid den närbelägna gatan; men de nöjde sig med att under tystnad åse, om hans vågstycke skulle lyckas, Grenadieren måste gå lörbi kruttornets ringmurar, för att upnå staden, ty den vall på hvilken han stod, hade från innersidan en palisadrad, hvars närmaste öpning var vid kruttornet. Oförskräckt nalkades Lachner skiltvakten. Denne, en uusketerade af regementet Lothringeu, kom honom till mötes och frågade, hvad han ville. — Jag söker blott min hatt, svarade han, som vinden blåst af hufvudet på mig. — Men huru har ni kommit — — Har ni inte sett honom? — Nej? men huru kom ni — Lachner afbröt honom ånyo. — Ha, där ser jag ju honom åter! ropade han och pekade åt fälten, som gränsade åt förstadshusen och tjenade till urstjälpning af grus och annat sådant. Ser ni, huru han rullar? Med skydsamma steg aflägsnade grenadieren sig från skiltvakten, som stod kvar och med nyfikenhet tittade efter honom, för att se, om den civile herrn skulle få tag i sin hatt. När han kommit till hörnet af det till kruttornet närmast belägna huset och kring dess höru försvann han undan den bedragne musketerarens blickar. När han kommit fram till glacisen, blef har stående orörlig och tittade än åt staden och ät åt Alserförstaden. Obesluten såsom Herkules stod han na vid skilieväoen och visste ej. om