tttattutug IUVE Foulldsvärls ILIIAanIURB IV. HR. (Forts. från n:r 105. (A.) Kröger läste flera minuters tid uti skriften samt uplyfte därunder ögonen några gånger och fixerade med bela deras skärpa grenadieren och baronessan. Fru baronessa, sade ban slutligen, Jag kan ej öfverlemna åt er detta papper, ty det är en proklamation, utgången från det hemliga förbundet Eufrosyne. Däri ligger en oprorsplan, och hvarken i den ena skriften, eller den andra, finnes ett enda ord, som har afseende på fru baronessan. Lacbner stod som förstenad. O Gud! stammade ban, jag har sett de papper, hvarom polisinspektören talar. Skulle man hafva ombytt dokumenterna, sedan man gifvit mig en sömudryck! Herr polisinspektör, var god och visa mig papperet, annars förnekar jag dess identitet. Låt mig blott kasta en blick däri. — Ve henom, om han gör ett försök att sönderslita det! sade Kröger, medan han med misstrogen min höll papperet för ögonen på grenadieren. Rör ej vid det. Under det Lachners upmärksamhet var riktad på handlingen. anföllo två polisbeter honom bakifrån och fråntogo honom värjan utan att han gjorde det minsta motstånd. — Arrendatorskan af tobaksmonopolet är röfvarinnan. Herr polisinspektor, beledsaga mig dit, och jag skall tvinga denna orm att utlemua skrifvelsen, eller ock förkrossar jag henne. — Han kommer nog aldrig att förkrossa någon, sade Kröger. — Jag skall göra det, utropade Lachner, medan ban skar tänderna af raseri. Med dessa händer skall jag mörda henne, om hon vågar trotsa mig. — Hans händer skola få föga tillfälle att utföra det tilltänkta mordet, genmälde Kröger med mörkt alvar. Vändande sig till vakten tillade han därefter; Bind desertörens händer. Ett sakta skri af smärta banade sig väg öfver Emilies läppar. Hon blickade framför sig med ett uttryck, som om denna skräcksen hade förvirrat hennes sinnen och förlorade aldeles fattningen, medan ångest, fasa, medlidande och blygsel omvexlande bestormade hennes själ. — Fru baronessa, sade Kröger med kall höflighet, var god och stig in i er kammare. Jag måste tala med er allena. Utan att titta på Lachner, eller ens uplyfta ögonen vacklade hon in uti sin kammare. Polisinspektoren följde henne, utan att vidare bekymra sig om fången. Alla grenadierens nerver darrade, hans ögon sprutade lågor; häftigt svallade hans bröst, och havs andedrägt var het som en efter hämnd törstande tigers. Lugnt lät han två män fasthålla sig, en vid högra och en vid venstra armen. Han syntes ej bemärka, att en tredje stod framför honom och försökte reda en bop invecklade band. Men då den sistnämnde, som bastigt slutat sitt görowål, sade till kamraterna: — Lägg nu karlens bänder i kors, Jag vill sammansnöra honom som en kappsäck, sköt Lachner i vädret, som om han blitvit biten af en huggorm. Med ett skri, som han tycktes bafva hämtat ur förtviflans rike, slungade han med Herkulisk kraft till marken de båda män, som böllo honom, störtade den tredje utför trap