o55 : 72Ts mh00 3 han, måste jag ej begagna bärstolen. Annars kan det lätt hända, att jag antingen faller i händerna på en efter mig utskickad militärpatrull, eller att man vid tullen ej vill släppa mig igenom. — Vill ni bära mig till Hernals? frågade han högt. Till Hernals! utropade den ene förvånad. Står du ut med det? frågade han kamraten. — Betalar herrn bra, bär jag ännu längre — Ni får tio gyllen. — År det långt in i Hernals? — Till baronessan Witthahns hus. Bäraren amackade med tungan. Det är långt som till verldens ända. Under femton gyllen göra vi det inte. — Godt, ni skall få femton gyllen! Lachnet satte sig i bärstolen, och bärarne satte sig i rörelse. Jag sof som en björn! — öfver sju timmar! tänkte han. Jag har äfverskridit permisionstiden och därför intet godt att vänta Den fördömda soupern! Hvarför lät jag kvarhålla mig. — Har jag blott dokumentet säkert kvar? — Jo här är det. Han tog det sammanvikna papperet ut ur fickan, och som han ej kunde se innehållet, nöjde han sig med att lukta på det, Han igenkände samma egendomliga lukt, som kommit hans luktorganer till mötes när han öpnade den hemliga lådan i väggen, en lukt midt emellan mysk och ceder. Det måste altså vara samma papper. — Hvilken yrsel jag känneri hufvudet! Den förbannade sömnlusten inställer sig åter. Blixt och dunder har jag då ännu ej sofvit nog! Hvad månne hexan gaf mig att dricka? — Så varmt det är i bärstolen! Jag skall insomna och papperet falla mig ur händerna. Han instoppade därvid handliugarna i sidofickan på sin frack och tillknäpte den. — Men för djefvulen, mumlade han, har jag då blifvit förryckt! Jag ser ju bilder, liksom om mitt bufvud vore en laterna magica! — Huru alt löper om hvarannat, Emilie, Aurora, Aglaja och ännu ett halft dussin! Ha hvilket bistert ansigte öfversten visar! — Jag flyger ut ur bärstolen och sätter mig i försvarsställning. Grenadieren drömde i halfvaket tillstånd och försjönk småningom äter i en djup sömu, i hvilken han omsväfvades af tusende äfventyrliga bilder. Det intagna opiumet verkade nämligen ännu på hans hjärna. Bärarne, som snart tröttnade hvilade sig ofta, och daraf kom det, att de behöfde tva timmars tid, för att hinna fram till målet. Heia vazen igenom hade deras kund sofvit. Han vaknade först, då de efter framkomsten började ropa och skaka honom. — Ers nad, vi äro där. — Hvar? frågade han, ännu sömndrucken. — Vid Witthahnska huset i Uernals. Lachner tittade ut ur sin bärstol. ÄÅunu herskade mörkret, och stjernorna glänste ävnu på bimlen. Likväl såg ban, att han verkligen befann sig utanför det hus, i hvilket hans hjärtas älskade bodde. — Hvad skall jag nu göra? frågade han sig själf. ÅÄnnu är baronessan Witthahn försänkt i sömn. och jag vill inte gerna intränga till henne innan morgonen gryr; men upskof är omöjligt, Pligten kallar mig till kasernen. Jag har gjort mig skyldig till en förseelse, hvilken bvarje minuts längre uteblifvande från kompagniet änuvu mera förstorar. Den handling, jag har att lemna baronessan, har ett för henne så fägnesamt innehåll, att hon säkert förlåter mig det obehag, jag genom morgonbesöket förorsakar henne. Lachner drog på ringklockan, som äfven ganska ljudeligen svarade, och snart därefter visade sig ett ljus uti ett rum i bottenvåningen. Fönstret öpnades, och baronessans gamle betjent stack ut hufvudet och frågade, hvad som stod på. — Öpna för mig! sade Lachner till houom —Vid denna tid öpnar jag icke, ljöd svaret — Jag är baron Kaunitz, sade grenadieren och mäste tala med baronessan om ett högst