— Det är ett rum, som är afskildt från nådig fruns våning. Herr baron har sofvit länge. — Hvad är klockan? — Det vet jag ej, herr baron; men det måste vara ganska sent. — I rummet här finnes ju ett väggur. Kom med lampan och lys mig. Lachner och gossen inträdde uti rummet; men klockan stod stilla, och pagen sade: — Det är olyckligt, att äfven klockan uti betjentrummet är söndrig! dock, om herr baron genast vill veta, hvad klockan är, skall jag fråga portvakten. — Det är onödigt. Gif mig min hatt. I alla fall är det tid för mig att gå hem och lägga mig. — Här är hatten. Tear ej herr baron med sig teckningen som ligger sammanrullad på bordet? — Låt den ligga, svarade Lachner. Nådig frun må behålla den som minne af denna afton. Grenadieren satte hatten på hufvudet och lemnade rummet. Med lampan i handen gick den lille betjenten före honom och väckte portvakten. Sömndrucken kom denne ut öpnade porten. — Huru mycket är klockan? Det skall jag genast säga ers nåd. Portvakten skyndade in i sitt rum och kom därpå genast tillbaka. Det är märkvärdigt, sade han. Klockan står. Jag har i kväll glömt att draga upp henne. Det har annars ej händt mig på åratal. Tror ni, att klockan redan är tio? — Tio, svarade portvakten. Nej ännu inte. Lachner tog en dukat ur fickan och gaf den åt portvakten med orden: — Den får ni dela, och trädde genom den öpnade porten ut på gatan. Det var bitande kalt. Ehuru utan kappa, aktade grenadieren kölden föga, ty han gick raskt öfver den knarrande snön i riktningen emot Hervals, dit ban ämnade sig, för att lemna dokumentet i baronessans egna händer. Därefter ärvade han genast återvända till kasernen, för att ej ofverskrida den af kaptenen beviljade permissionstiden. Om klockan, såsom han förmodade, ännu ej vore tio, kunde han innan midnatt vara tillbaka i kasernen. Nästa person, han träffade ville han fråga efter tiden. Staden såg ut, som om den varit utdöd! han hann ända till fästningsgrafven, utan att paträffa en enda mänviska. Det förvånade honom ej, att gatorna voro belysta, ty det var honom bekant, att magistraten sparade på oljan och ej lät tända lamporna, när månan var nog snäll att belysa staden. Däremot säg han med förundran, att intet fönster var uplyst inifrån. Vid fästningsgrafven funnos kaffebus, som hade rätt att hålla öppet ända till midnatt; men äfven där sag han iogen belysning, utan den ena svarta tönsterluckan slöt sig till den andra. Detta gjorde honom bestört. Slutligen mötte han ett par karlar, som släpade en bärstol, och grälade sins emellan. I samma ögonblick hördes ett slag från en tornklocka. Ett andra och tredje följde därpå. Lachner spratt till. Mina vänner, sade han, slog det ej nu tre kvart? Bärarne stannade och den främste af dem sade: — Jag hörde ingenting och gifver sällan akt på sådaut. Jag har min klocka i hufvudet, när jag ej har den i fickan. — Blixt och dunder! utropade Lachner för sig själf. Jag måste ännu vara rusig, då jag licke kommer i håg, att jag själf har två ur i fickan. Han grep därefter; men båda uren voro försvunua. Det är förargligt! mumlade han. Hos fru von Pignitzer har man tagit dem från mig sannolikt på det jag ej skulle förlora dem. I Imorgon måste Westmaier gå och hämta dem ty själf går jag ej mera dit. — Bebagar ers nåd stiga upp, skola vi för I billigt pris bära ers nåd hem. I) Jag önskar veta hur sent det är. — Om ni ger oss en dusör. skall ni få veta