Sundsvalls tidning – 5 september 1874, sida 2

gorande at ingripande ojwerenskommelser. Nå ja; om man nödwändigt will se spöken på ljusa dagen, fan man ju gerna toa fig med att låta inbilnin:gen hejdlöst måla allt hwad man önskar eller fruktar; men det händer då, att man målar i wädret. Så har helt säkert den tidning gjort, som wille weta och lätsade fig tro, att landtmannaflocken skulle umgås med tanten att på något illfundigt sätt kringgå riksdagsordningens stadgande, att för: stekammarledamöterna stola tjenstgöra utan arvode. Ånnu har någon sådan plan ej på allwar dryftats, ehuruwäl tanten därpå ej warit aldeles främmande för en od) annan fom harmats öfwer det hinder befagde ftadgande lagt i wägen för dnglige, frisinnade od) folklige (men ide nog rika) män att åtaga fig detta updrag. Och det fan gerna anses stäldt utom alt twifwel, att under, fom wi hoppas, snart ändrade maktförhållanden inom riksdagen frågan om nedsatt walbarhetsgräns och arvode för äfwen förste kammarens ledamöter både skall mäckas och till trots för alt motstånd genomföras. Saken är nödwändig och skall därför sle. Men def förinnan föreligger ett tillfälle att, äfwen med oförändrad riksdagsordning, godtgöra de fel fom af landstingen begingos, då de walde nästan uteslutande regeringsmän in i herrekammaren och till godo göra fig de lärdomar, fom de fenafte rilsdagarnes meningsfirider medfört. Om ett, äfwen af of återgifwet, rykte stulle besannas, att de ännu kvarwarande af de är 1866 malde förftekammarledamöterna samtlige redan i är afsade fig sina platser, blefwe det innewarande ärs landsting förbehållet att genomföra nyss antydda rättelse; och det är klart att klokheten bjuder landtmännen att widtaga nödige försigtighetsmått emot ett aldeles ide omöjligt försök till öfmerrumpling. Hwad nu färffildot Westernorrlands läns landsting midtommer, är det endast generaldirektören och schefen för slogsstvrelsen A. E. Ros, fom är i tur att till nästa är ntgå. De tre öfriga äro nämligen walde: lektor I. Widen år 1870, kapten G. F. Burman 1872 oh grosshandl. S. I. Hamberg 1873 och hafwa således resp. 5, 7 och 8 år fvar. Antingen nu hr Ros upsäger sina förbindelser redan i år eller tar det säkra för det osäkra och sitter ut fin tid, ffall Helt wisst landstinget ide komma att widare taga hans krafter i anspräk eler inkräkta på hans af wigtiga tjensteäåligganden up: tagna, dyrbara tid. Och med kännedom om tingets sammansättning fan man ej betwifla, att ju a en fullt pålitlig bondewän skall warda utedd. Liknande är förhållandet i Jämtland, för hmilfas ombud, general-tulldireftören N. A. G. Ben: nich och landshöfdingen I. G. Asplund updraget går till ända, för den förra nästa år och för den senare året därpå. I Welteroch Norrbotten äro förhållandena mera osäkra, men om deras hållning skola wi snart så tillförlitliga witnesbörd. Ställningen i det öfriga landet känna wi ej, men tecken tyda därpå, att landtmännen skola på de flesta ställen och i hufwudsak segra. Ett sådant tecken är den orlofssedel, som en tidning i södra Swerige funnit angeläget gifwa första kammaren och fom mår yrfesbroder på platsen funnit mwälbetänkt. Det är dock skada och motwerkar Helt säkert afsigten med det wälwilliga witsordet, att kammarens däri omordade werkliga til mötes gås ende imot fin medkammare är få swårt att få reda vå för andra än dem, hwilka tro endast det absurda. Ty sanningen att säga omwitnas helt annat af f. ex. utgången af de många gemensamma omröstningarne icke blott wid de första riksdagarne under det nya statsslicket utan äfwen wid dem, hwilka egt rum sedan wederbörande finge lära sig inse, att det började lida mot slutet af det wälde, hwars walspräk warit ett stolt Non possumus och) hwars swar på alla afgörande fordringar wavit ett bleflagdt Nej. Nå, det är fant, att andra kammarens mindre tal haft fin dryga andel i den olyckliga utgången; men ringa minskas däraf första kammarens skuld. OM det finnes andra frågor, än den om grundskatternas aflyftning, fom genom första kammaren blifwit bortfuskade eller rent af afwisade. Wi erinra blott om en, men ett lejon; nämligen frågan om dyrtidstillägg och löneförhöjning åt ämbetsmännen. Det bör ej förwåna någon, att landtmännen läto fig underwisas icke minst af detta ärendes behandling, att första kammarens till mötes gående hwarken är pålitligt eller nog widsträckt. Och more det äfven ej ett brott, det more dock — hwad wärre är — en dumhet, att försumma tillfället, som erbjudes att lära första kammaren ett mera werkligt till mötes gående. Men, frågar man och) nyssnämda tidningar hafwa ot gjort det spörsmålet, är det rättwist, är det lyckligt, om den nu omhandlade samhällsklassen ensam bemäktigade fig wäldet? Til detta äfmenfom till hwad i sammanhang därmed ytrats om en herskande samhällsklass skyldigheter m. m. torde wi inom kort få anledning återkomma. Lägre elementarläroverket. Lärjungarnes antal inom He färffilda klasserna ar oftor he mipnd