på den inre dörren och fru von Pignitzer strax dörpå stack hufvudet in i rummet. — Får man ännu stiga in? frågade hon leende. — Ja visst, svarade Lachner, som likaledes tvang sig till ett vänligt leende. Sakta och på täspetsarne samt med pekfingret lagt till munnen skred hon med komisk min till bordet och spejade efter teckningen. — Får man se den, den underbara ? frågade hon ånyo. — Nej nådig fru, svarade han med konstlad pathos, det tår man iote! — Hvarför inte, ni grymme? frågade generalarrendatorskan med likaledes tillgjord butterhet. : Emedan jag vill bevara ert finkänsliga sinne från faran att se ett nedklottradt papper, som endast innehåller för er aldeles obegripliga krummelurer. Ingenting tråkigare kan finnas än att skåda halffärdiga teckningar, belastade med en mängd öfverkorsade streck, som utvisa, det ritaren haft svårt att bestämma sig. Jag ber om tillstånd, fru generalska, att i morgon få förevisa teckniugen, som jag hoppas innan dess hafva presentabel. — Jag får väl vänta till dess, då, sade Aurora alvarsamt. Men i betraktande af er stora flit och öfriga ridderliga beteende måste jag tacka er. Det blir i alla fall raskt att på så kort tid afsluta teckaingen. — Nu marsch in i nästa rum! Med militärisk hållning och afmätta steg återvände hon till den kammare, hvarur hon kommit, och den falska majoren, som förstod henhes skämt, följde henne på samma sätt. Om någon därvid sett dem, skulle han hafva tänkt att de voro ett par lyckiiga älskande, som med oskyldiga lekar försökte förflytta sig tillbaka till barndomens flyktade tid, och sagt: Hurn innerligt de måste älska hvarandra! Vi skola nu visa, huru det i verkligheten stod till med deras känslor och tankar. Lachners hjärta var upfyldt af förakt för en kviona, som åsidosatte all anständighet och till på köpet hade öfverlemnoat sin älskare, Turkowsky åt ståndrätten. Att bedraga en sådan kvinna, för att därigenom äteruprätta en anuan kvinnas orättvist fläckade ryckte, ansåg han ej för någon förbrytelse. Och fastän Aurora visade en upsluppen glädtighet, rasade dock en orkan i hennes hjärta. Där smiddes giftiga pilar åt den förvägne, som sett hennes svaghet och vågat spela komedi med henne ända därhän, att han djärfts kyssa henne fastän han ej älskade henne. Hvad hon sett, öfvertygade henne nämligen, att Freibergers utsago om baronen varfullkomligt sanningsenlig. Bordet var dukadt och erbjöd en mängd fina rätter. Nu min söte vän, sade hon, skola vi intaga en liten souper. På en förnyad vägran skulle min onåd ovilkorligen följa. — Nädig fru, jag skulle — — Tyst ingen invändning! Ni är blott major, men jag däremot generalska, och, så länge ni inte befordrats till min herre och öfverbefälhafvare, måste ni lyda mig. Tag plats, och angrip tryffelpastejen! Ordern lyder: Vapen skola ej förr nedläggas, än detta fäste är till hälften förstördt. Lachner kunde icke motstå de angenäma matångorna. Han hade dessutom under dagens lopp endast njutit en lätt frukost. Sådana läckerheter kunde han ej vänta att erhålla på långliga tider. Kompanikocken så väl som profossens hustru brukade blott tillaga vattensoppa med kommisbröd. Efter som det svåra arbetet ou var öfverståndet, ansåg han sig hafva rättighet att undfå belöning. Han efterkom därföre inbjudningen och åt med stor aptit. Aurora å sin sida hycklade fortfarande det gladaste lynne, och som Lachner gjorde på samma sätt, fortfor samtalet dem emellan oafbrutet och med stor liflighet. Under måltidens förlopp tog Aurora från ett sidobord en mörkröd flaska och två glas och sade till Lachner: Låt oss dricka dens skål, som