Förvånad blickade Lachner på fru von Pignitzer. Jag förstår er icke, nådig fru, sade — Man säger, att ni alla aftnar besöker — Det är osanning! Hvem har beljugit mig? — Man säger, att ni ämnar bedraga mig. — Aurora! suckade Lachner, förebrående. — Så säga andra, genmälde judinnan, andra, hvilka vårt kärleksförbund misshagar. Jag tror ej dessa smädelser. IIvarföre skulle ni vilja förråda mig! Hvarföre kränka och förolämpa mig! Jag har ej förtjent detta af er. Aurora lade sin hand på Lachners skuldra och betraktade honom med den inaerligaste ömhet. I hennes beteende låg en upmaning åt grenadieren att besvara denna ömhet, och som han fruktade att fördärfva sitt spel, om han ej efterkom upmaningen, omfamnado han och kyste henne med häftighet. Härigenom prisgaf han sig åt hennes smekningar, som aldrig ville taga slut. Simmande i vällust, frossade Aurora i hans armar. Sakta lösgjorde han sig ändtligen och sade sorgset : — Ack, jag har ännu ej upfyldt mitt löfte! Jag måste nu skrida till arbetet. — Arthur, därigenom förlorar jag er ju för en hel evighet! — Blott för en liten stund, ty i dag vill jag blott göra första utkastet. — välan då! jag underkastar mig det oundvikeliga. Under det ni tecknar, vill jag emellertid aflägga ett besök hos eu väniana i granskapet; men där kommer jag ej att stanna länge. Hvad behöfver ni till er mätning? — Jag har redan, hvad jag behöfver. Jag ställer alla mina tjenare till ert förfogande. — Tackar ödmjukast. Fru voa Pignitzer förde nu själf sin tillbedjare in i det rum, hvarest han ville utföra teckningen. Därefter försedde hon honom mer än tillräckligt med belysning, ty hon lät pigorna tända alla i ljuskronorna och lampetterna sittande ljus. Med en lång kyss tog generalarrendatorskan därefter afsked från grenadieren. Lachner hade med sig en måttstock, med hvilken han lät upmäta salongen till höjden och bredden. Men under det att detta skedde, egnade han ej upmärksamheten däråt, utan stod redan på det ställe, där han borde söka dokumentet, och prötvade där med ögat hvarje punkt. Härpå afskedade han tjenarne med de orden, att han skulle kalla dem, när ban behöfde dem, och riglade dörren till korridoren efter dem. Därpå kringvred han sakta nyckeln i låset till den dörr, som ledde till det rum, i hvilket husets egarinna mottagit honom, och tittade sedan i nyckelhålet. Blott mörka natten blickade honom till mötes därigenom. Ej häller från denna sida hotar mig någon fara, tänkte han. Jag är säker för hvarje öfverrumpling. Pignitzer har bestämdt lemnat rummet. Troligen är hon redan hos sin vänninna. Nu raskt till verket! Dessa sista orden sade han halfhögt, medan han tog armstaken ifråa bordet och ånyo med gladt sione nalkades tapetmålningen, som förestälde Caesars mord. Han anade ej, att en främmande blick följde hans rörelser, att den nyfikna Auroras skarpa ögon städse betraktade honom. Hon hade utsläckt ljuset i sitt rum, för att ouptäckt kunna speja genom den runda öpningen midt på dörren, ty en därigenom trängande ljusstrale skulle hafva förrådt henne, om hennes tillbedjare händelsevis kommit att blicka åt det hållet. — Med hvilken upmärksamhet Arthur betraktar den vägg, som måste borttagas på de salen må kunna förstoras! tänkte hon. Jag tyeker om den itver, som han ådagalagger för att tjen. mig; men hvad måune han nu söker vid vägg foten? — Han knäböjer och känner på golfvet — Aha, Arthur, jag gissar din arsigt! Dä skall en pelare stå, som skall stödja taket. seda