envisades jag icke, utan började tala med honom om baronen. Jag fick då veta, att vår baron blott sent om aftnarne kommer på besök hos hans fru, och att han redan två gånger bevisat henne stora tjenster. Hou tyckte om baronen mera än hon älskar den gröna klöfvern och menade, att detta var en helt annan kavaljer än Litzelstein, som numera ej far visa sig för hans frus ögon. — Gå, sade fru von Pignitzer, till sin page. När hon bief allena, torkade hon bittra tårar ur sina ögon. Det föreföll henne, som om baron Kaunitz hade begått ett förskräckligt brott emot henne. Hon ansåg sig förrådd och bedragen af honom, för hvilken hon hyste den ömmaste, varmaste och renaste kärlek. Med tårar i ögonen klagade hon: — På jorden finnes ingen dygd, kärlek eller sanning! Ater inkom pagen och sade: — Herr Baron Kaumtz har nyss kommit och stiger nu trappan upföre. Femte Kapitlet. En svartsjuk kvinna. — Kaunitz här! utropande Aurora och sprang upp från soffan med en häftighet, som visade, att hon riktigt tappat sattningen. Denna så lätt antändbara kvinna hade fattats af en förtjusning, som ingalunda motsvarade det obestämda och nyupkomna förhållande, som egde rum mellan henne och Kaunitz. Med sådana glädjestrålande, tårade ögoa emottager hustrun annars blott den efter en lång frånvaro återkomne maken, som bon under en följd af år lärt sig innerligt värdera; men en kurtisör, som ännu för tre dagar sedan var en fullkomlig främling mottages vanligen ej på det sättet. — Min Gud så tankspridd jag är! utropade hon. Hur kan jag i ett sådant själstillstånd taga emot honom! — Och likväl flög hon den inträdande till mötes samt fattade hans hand och tryckte den med största innerlighet, medan ban bugade sig och förde hennes till sina lappar. I detta ögonblick såg hon ej, att hennes tillbedjare ej mera bar den kejserliga majorsuniformen, eller att hans förra peruk fått gifva vika för en enkel men smakfull friseriog af det hår, som naturen gifvit honom. Hon såg ej bäller, att hans ögonbryn visade sig i ljusare färg. Hon såg blott haos lågande öga, leende af ömhet, och hennes himmel, den jordiska lycksalighetens eden var öpnad för henne. — Ack så ni oroat mig! sade hon med en suck af lättnad. — Hvarigenom, nådig fru? frågade han, darrande, ty han fruktade, att hon genom någon tillfällighet hade fått veta, hvad som händt honom. — Ni lofvade att komma snart; ni lofvade det i morgse och dock inbryter natten redan. — Min nådiga, svarade Lachner, jag öfverraskades af en vän, om hvars ankomst jag ej haft ens miusta aning. — Jag fruktade att ett vidrigt öde för altid beröfvat mig er, och var tröstlös däröfver. — Förlåt mig, min nådiga, för det jag oroade ert veka känsliga sinne. Förlåt mig äfven, om jag ej kan sörja däröfver, ty jag måste prisa slumpen, som förrådt för mig, att jag ej är er likgiltig. — Och det vet ni först nu, skalk! svarade Aurora. och bjöd Lachner en stol tätt intill soffan, på hvilken hon själf satte sig. Gästen följde bennes exempel. — Hvad tycker ni mäst om till soupern, herr baron? — Nådig fru, svarade Lachner, jag har nyss lemnat middagsbordet och ilade hit, för att upfylla mitt gifna löfte. Min vän ville ej släppa mig ifrån sig; men då jag vid min heder försäkrade, att jag ännu i dag måste utföra en teckniog nödgades han släppa mig från sig. — Därföre, herr baron, är jag er mycket förbunden; men detta göromål förreställer jag mig att ni kan upskjuta tills i morgon. I afton skall ni tillhöra mig och får ej instänga er i en kammare.