Sundsvalls tidning – 1 september 1874, sida 3

Hwarjehanda. Apan och kräftan. I Jardin dess Plantes Paris har på senare tider insmngit fig det oftid, att de promenerande taga fig för att plåga djuren. Som exempel på, huru längt detta oslick drifwits. anföres följande ohyggliga rilldragelse: En fiskare som bar en stor korg men kräftor, git genom träds gården, och då han fom till den stora apburen, fick han det infallet att taga den största kräftan och gifwa den till en apa, som stack handen ut genom gallren. Apan ryckte snabbt till sig den lörfärade kräftan, undersökte den noga och gaf den ett flag; men nu inträffade det märkliga, att kräftan fom till besinning igen efter den första försträcelsen och öppnade en af fina wäldiga klor, som den därpå slog tillsamman öfwer apans näsa. Apan blef alldeles öfwerrastad af detta owäntade angrepp, utstötte ett stri af smärta och klättrade med blixtens hastighet upför ett tåg, till dess den nådde spetsen af buren. Kräftan höll fig emellertid fast och följde med. Apan försökte nu att rifwa den lös, men måfte efter de mest förtwiflade ans strängningar upgifwa hoppet att på detta säätt blifwa sin fiende kvitt. Hon försökte därför ett annat sätt. Hon wecklade swansen omkring rins gen, bwari tåget mar bundet, hängde fig därefter nedåt od) satte fig i en gungande rörelse, hwars fart städse ökades, till dess densamma slutligen hade nått en nästan otrolig hastighet. Alla de andra aporna stälde sig i en flock inunder och afbidade med stor spänning resultat af denna manöver, som warade omkring tio minuter, utan att kräftan dock wille gifwa efter eller släppa sitt byte. Efter förloppet af desfa minuter såg man tydligen, att apan började låta modet falla. Hon blef få fmås ningom ftilla od) hängde fålunda omfring en half minut med hufwudet nedåt, som om hon tänkte på hwad nu wore att göra. Det war tydliat, att de mörkaste tankar genomforo hennes hjerna, under det att hon stirrade på fin håärdnackade motständare. Slutligen fattade hon ett förtwifladt beslut. Hon lade båda armarne på ryggen, drog plötsligen swansen utur ringen och störtade sig ned från den betydliga höjden med hufwudet före. Sjelfmordet lyckades fullkomligt, ty apan dog på stallet: träftan låg halft sönderkrossad under henne, men höll ännu i dödsstunden klon fast om sin motståndares näsa. tECUAWW