Sundsvalls tidning – 22 augusti 1874, sida 2

blick på den förmätne. Långsamt och med lika giltig min nalkades den gamle furstens hemlige agent henne. — Ni mår illa, nådig fru, ytrade han i luga i ton, under det han lade hatten på en stol. Det gör mig ondt, mycket ondt! -— Hvad går åt er, sköna fru? — Jag trodde, svarade hon vresigt, att jag ej behöfde redogöra för er för min opasslighet. — Men det är dock min åsigt, att ni det bör, genmälde han torrt. Därpå vände han sig till flickan och frågade barskt. hvad hon väntade på. Denna lemnade genast rummet. — Min herre, ert upförande är mycket djärft sade fru von Pignitzer. Ni tyckes vela spela busbonde i mitt hus! — Jag spelar aldrig, nådig fru, ej ens gitarr. — Ni är odräglig med era moralkakor. — Aurora, vär skall vi en gång blifva klok och förståndig? Den tid, då ni var ett barn, är länge sedan förbi. För tjugofem dagar sedan dog er fader, ock i stället för att sitta på marken sorgsen, blek, barfota och med söndriga kläder, såsom sörjande judinnor annars brukar göra, har ui smyckat ut er värre än någonsin, Era kinder äro målade med röd och hvit färg liksom den otuktiga Isabels, hvilken blef söndersliten af hundar. Ni sjuuger och musiserar uuder sorgetiden och gör ert hus till ett förlustelseställe för de otrogne hedningarne. Har man någonsin förut uplefvat slikt? (Forts.)