Sundsvalls tidning – 18 augusti 1874, sida 2

:h0Q ::)::ee änd Westmaier till och skyndade till bordet samt inknöt resten af maten och drycken i bordsduken, för att bära den bort och på detta sätt andanrödja spåren af kalaset, hvilka annars lätt hade kunnat förråda. att vännerna varit tillsammans här. Skriket blef högljuddare och oredigare. Med knytet, hvarifrån vin flöt, hängande på ryggen ilade han ut genom kammardörren; men, när han kommit ut i det ytre rummet, fann han att dess dörr i brist på nyckel ej kunde öpnas inifrån. Iugen af dem hade i sin ifver kommit att tänka på denna omständighet. — Icke illa! mumlade flegmatikern, Som en råtta är jag fångad i min fälla! Skriket utifrån tystnade; men i stället blef det larm i gången: man kom skyndsamt upföre trappan och stormade emot dörren bakom hvilken Westmaier stod. Handslag föllo därpå, och en stämma, den grenadieren igenkände såsom sin öfverstes, hotade med strängt straff den, som hade tillstängt dörren och nu ej ville öpna, samt befalde, att man skulle skaffa en nyckel, som passade till låset. Plåt hördes vidare erbjuda sig att gå och upsöka Aldrigfull, som han nyss sett ute på gården. Westmaier sköt sakta rigela för dörren och smög sig in i yttre rummet. Nu gäller det att vara slug tänkte han, annars ligger jag där så vackert! Hvad jag nu har att göra är solklart. Åh, jag är ej ännu på långt när förlorad, hvilket jag ovilkorligen skulle hafva varit om jag kunnat öpna dörren, ty då hade jag bestämdt mött någon, som begripit, hvarifrån jag kommit!