DYHTLAY Fvttvbudr, ULL tillv t L4 stt 4 veuvv fig framåt, fonddekorationer. Ett mindre ange: nämt intryck på främlingarna gjorde de hos of äfwenledes illa beryktade hufwarna på den mörd: nadswärda Domkyrkans torn, och hwilka, såsom man numera torde kunna hoppas, ej längre skola förwåna werlden med sin anakronism. Sedan frukosten blifwit intagen, öpnades en rad af skålar och tal af kabinettskammarherren m. m. öfwerste v. Knorring, som färeslog skålen för h. m. konungen. Därefter upträdde i talare: stolen professor Walmstedt oc hälsade på Upsala universitets od) stads wägnar arkeologiska fongresjens ledamöter wälkomna. Härpå fwarade pro: fessor Desor i i ett af hjärtlighet och sympati föl: Swerige genomträngt tal, fom fortsatte hela den tar? rika församlingen i den bästa sinnesstämning. Studenternas marskalkar kringbjödo blomfterbuketter åt damerna, stugentsången ljöd och frisk och klangfull, och minnena af Sweriges wetenskapliga ära och närwaron af wetenffaps-veteranerna Fries och Nilson föranledde den ena efter den andra af kongressens utländska notabiliteter att bringa Swerige en hyllning, öfwer hwilken hwarje swensk måste känna sig stolt och lycklig. De glada ftudenterny, Sweriges framtid, i hwita mössor — blefwo ingalunda heller förglömda med skälar. Sedan den egentliga festen war slutad, besöktes Domkyrkan, biblioteket och öfriga samlingar Om kring kl. half 4 skedde återfärden till Stockholm. Några fornforskare. Vild från fornforffaremötet. Bland utmärktheter wid ordförandens bord fängslas upmärksamheten owilkorligt af ett gam malt, bredt, rödaktigt ansigte, fom med bistert fluten mun och skarpa blickar åhör föredragen. Det är den åldrige, ännu kraftfulle Nilsson. En af de personligheter, fom mest falla i ögonen, är twifwelsutan mötets general-fefreterare, br H. Hildebrand. Den befattning, han bekläder, äfwensom hans kraftiga figur, stora stägg och owanligt trygga hållning, gör honom bemärkt af alla. Han har dessutom en stämma, fom gör fig wäl gällande, och uttrycker fig på en flytande franffa, något fom naturligtwis icke alltid fan wara fallet med dem bland mötets ledamöter fom ide äro fransmän. Man kan odksså genast af uttalet sluta till de resp. talarnes nationalitet. Smwenstens hårda, nästan trumpna uttal, engelsmannens obestämda och italienarens enkla, klangfulla votalisation ssilja fig alla lika mycket från hwarandra som från den infödda fransmannens fint sliftande smidiga ljudfall. En del ledamöter upläsa srkriftligen affattade anföranden. Andra upträda i fritt föredrag. Det är dessa senare, kongressens debattörer, som gifwa dramatiskt lif åt förhandlingarna. Till detta slags talare höra hrr de Quatrefages, Desor, Virchow och Pigorini m. fl. De Quatrefages har ett på en gång fint oh öfwerlägset uttryck i det skarpa, jemnbleka anfig: tet, omgifwet af en smal rand kortklippt, grått stägg. På ömse sidor om en hög smal samt fal panna faller ett glest hår ned till halsen. Han har utseendet af en senator i de lärdes republik. Hans stämma är något beslöjad, hans föredrag år poleradt, men i wiss mån enformigt. En mycket intressant och egendomlig företeelse är Virchow, rygtbar på en gång såsom politiker och lärd. Det första intryck, man erhåller af Ho nom, har nästan karakteren af en mild känslighet. Blicken, som förslansas af glasögon, tyckes inåt wänd, såsom tänkarens wanligen är. Anletsdragen äro intelligenta, fina. Snart ser man dock en owanlig slärpa och ihärdighet framlysa i blicken och tala ur de halft satirista linierna kring munnen. Den nägot bakåt lutande höga pannan och det starkt utwecklade bakhufwudet, som gör hufwudet temligen stort, rör fig med trygghet på wäl byggda skuldror. Han bär helskägg med kortktippta mun-å tacher. Också hans röst har en liten dragning åt heshet, men den är på samma gång genomträngande. Desor, schweizaren, har mera den den fila lär: des utseende. Man tyder fig låsa ett godmodigt uttryck i de något fylliga, rödletta dragen med bugtig nåsa och bakåtdragen haka. Det gråsprängda håret är kammadt bakåt; ett hwitnande skägg bes täcker ansigtets nedre del. En helt annan företeelse är italienaren Pigorini: ovalt ansigte, låg, rak panna och rak näsa, en höghwälfd hufwudskäl, betäckt med tjockt, swart, kortklippt hår, mört hy och sköna, swarta ögon. Det är ett antikt ansigte, Jupitersaktigt, d. w. I. på den tiden då Jupiter ännu war ung. Han uttrycker fig eldigt på en ledig franska, med drag: ning åt italienstt uttal. Engelsmannen Evans har ett älstwärdt utseende, en bred, ren panna, en rak, fin näsa, ett känsligt uttryd. Kring munnen nedswallar ett yfwigt, wal wårdadt stägg. Han är mörklagd. Detta är och hans landsman Howorth, hmwars drag äro hårdare, ide olika wåra swenska norrländningars. Swensken Montelius, den redan genom flera förtjenstfulla arbeten bekante, unge fornforskaren, är en smärt, reslig figur, med owalt anfigte och regelbundna drag. Han uttrycker fig på en mår: