Sundsvalls tidning – 11 augusti 1874, sida 2

skap och energi mer än på den höga persons bemedling. hvars föreskrifter voro driffjädern för mina handlingar. — Gör ej mitt hjärta tungt, broder, inföll Binder. Du talar som en, den der gör sitt testamente; men därmed synes mig, behöfver du ej brådska. — Min väu, sade Aldrigfull och lade handen på Lachners axel, du skall ej gå under, det säger mig en profetisk ingifvelse, som sällan bedrager mig! Vi äro födda till något. Du skall se, att vid me ens skola stiga i graderna, och du högre än jag, äf ensom att det är dig, som ödet bestämdt att hjälpa oss framåt! — Hauswald ech Binder måste nu aflägsna sig, sade Lachnoer, när man mönstrar kompaniet få de ej fattas. — Du har rätt, anmärkte Aldrigfull. Gif er å väg! annars hitför djefvulen några spårhundar. Plåt vet att vi fem altid äro tillhopa. — Det vore väl, tillade Westmaier, om Aldrigfull likaledes ginge din vag och utifrån till slöte kammaren. Laga så, ni kommer ut! Jag och Lachner stanna kvar. — Skynda, skynda! — Farväl broder! Gad hjälpe dig! — Skulle du någonsin ställas till ansvar, Aldrigfull, så säger du att du vet ingenting, sade Lachner till den bortgående. — Valete! — Fältväbeln försvann jämte de båda andra genom dörren, som han tillstänge efter sig. Den flegmatiske Westmaier stälde sig med armen i sidan framför sin kamrat och betraktade honom med listiga ögon, medan denne tittade —— —— —P— — —— — — t —— — — ———